Här om dagen när jag tog ett varmt bad kände jag en stark längtan till framtiden.

Naturligtvis längtar jag efter mitt lilla barn och allt det innebär, att gå med vagnen och visa upp det lilla underverket, att ha TVÅ barn, att känna doften av bebis, att höra det första skrattet, se det första lèendet osv. det ingår liksom hela tiden, precis som med Diana känns det på ngt sätt så naturligt, hela det här med barnet som ska komma, som om saker och ting är precis som de ska vara när de ska vara det, så det är liksom ingenting att hetsa upp sig över. Jag nojjar inte, jag håller inte på att förgås av nyfikenhet om vilket kön det blir, jag shoppar inte överentusiastiskt. Det är lungt, jag är lugn, och bebisen kommer när den kommer, och när den gör det kommer den att vara underbar och passa in i mitt liv lika bra som Diana gjorde. Den här gången vet jag ungefär vad som väntar, även detta bidrar till att det känns lugnt.
De lilla livet sparkar på mig inifrån, som för att bekräfta; "Jag mår bra här inne, jag stannar ett litet tag till men sen kommer jag ut och hälsar på dig och storasyster!"
Om ett par veckor kommer jag att föda barn, och jag längtar efter det.

However, här om dagen var det inte det jag längtade efter.
Det som hägrade då var nästa gång jag är helt barnledig, inte gravid och ska ut med kompisarna och ta en öl; ligga i badet med bra musik att lyssna på, en kall öl på badkarskanten, klä sig fin och sminka sig, sjunga med i musiken och skratta med vänner. Det var ju några månader sen vid det här laget, och det kommer att ta ytterligare några månader innan det händer. Förmodligen framåt sommaren.
Åh, så härligt det ska bli!