Naftalin the Welderine

Jag har jävligt ont i magen (trots värktabletter) och blodade ner sängen i morse.

Den var iofs redan nerkissad av min son, som efter en mardröm la sig brevid mig... vilket kan låta mysigt, men i verkligheten så innebär det att det blir varmt som i en ångbastu, armen han ligger på sommar och det är för trångt mellan honom och Robin att kunna ligga bekvämt.

Meeen det är lugnt, har ju inte bäddat rent på en hel dag, så det är ju dags igen kan man tycka. Tänkte tvätta av madrassen också, när jag nu håller på... eftersom avsaknaden av frågan "ska jag komma tillbaka sen/ska jag komma ikväll" betyder att jag sover ensam i natt.

Javisst, han har varit hos mig två nätter. Och somnat tre - fyra timmar innan mig. Och vaknat innan mig.

Imorse drömde jag mardrömmar. Vaknade och grät och ville att Robin skulle hålla om mig, men han låg inte där. 

Bad honom nu innan han gick att väcka mig om han vaknar innan mig. Vill inte sova och slösa bort tid när han är här.

Tror att jag gör så att jag hämtar ner den andra bäddmadrassen från vinden, för idag vill jag nog vara i mitt sovrumsfort med massa kuddar, kaffe, netflix, rökelse och gärna en katt att klappa. 

Inledde dagen med en dusch pga carnage- blod överallt- yxmord-looken jag fick när jag reste på mig. Kommer att rinna svett om mig innan jag fixat klart fortet. Hatar att detär så kvavt och varmt hela tiden, och att jag blir varm och svettig så fort jag ens tänker på att göra något. 

Ja... jag vet att det blev jävligt gnälligt nu, och att dessa "problem" kan tyckas jävligt banala. 

Jag vet också att mitt humör är väldigt påverkat av mina satanjävlahelveteshormoner. Har varit utan GLA ca en vecka tills igår, och det märks på humöret. Men... det hjälper liksom inte att veta det, jag är lika jävla ledsen, grinig, sur osv iaf.

Ni som är födda utan livmoder anar fan inte vilket jävla flyt ni har. Inte för att jag önskar detta på någon specifik eller permanent... men det vore bra om alla jävlar utan livmoder fick testa en månad med tillhörande hormoner, blod, smärta, trötthet, mensmage (för er som inte vet; när man har mens så blir hela skiten påverkat, inte bara livmodern; dvs jag och många andra blir gasiga, får antingen rännskita eller cementmage), vätskeansamlingar i kroppen (som gör en svullen och tjock, vilket är ett helt annat stigma som man verkligen skulle klara sig utan), godissug och så vidare.

Såg ett klipp nån gång där de utsatte snubbar för simulerade menssmärtor, vilket de inte tog så bra... och det är ändå bara en bråkdel av den här skiten.

Jaja... det går ju över. Nån gång. För nån jävla hysterektomi lär jag ju inte få.

 

Jag älskar honom, jag älskar honom, jag älskar honom. Det är så sjukt, mitt hjärta har exploderat flera gånger om. Bara jag tänker på hans leende, hans röst, hans axlar, hans mage, vackra, vackra ögon, hans ljuvliga händer på min kropp, doften av hans nakna hud, hur len och underbar han känns under mina händer, hur han får mitt hjärta att slå extraslag bara genom att skriva ett par ord...

Jag vet att de som läst min blogg och känt mig de senaste tio åren känner till hur mycket och starkt och oåterkalleligt jag känner för denne man. Det har varit han, större delen av mitt liv. Vi har ingen början och inget slut. Han är min andra halva, han genomsyrar mitt väsen. Han får mig att bli hel. Jag vill spendera varje dag resten av mitt liv med honom. Jag vill dö i hans famn och möta the afterlife tillsammans med honom. Jag vill vakna varje morgon med hans älskade närvaro brevid mig. Jag har fått det jag önskat så länge, och min lycka finner inga gränser. Han är allt.

 

Jag är tillbaka i den famn jag aldrig riktigt lämnat. I dont know how to not love him.

Sedan förr-förra lördagen, 31/3, så är jag Hans och Han är min.  

Shek ma shieraki anni.

Vill aldrig mer vara utan dig. Ville inte vara utan dig någon gång. Du är allt.

Kom hem full av glädje och gick leende upp för trappen med katten i släptåg. 

Blev sittande i trappen i en halvtimma, ringde och messade Jens några gånger. Hans mamma sa att han jobbade till två men kanske hade åkt hem (inte hit alltså utan det ställe där han betalar hyra, aldrig är i och kallar "hemma") och duschat.

Väntade lite till och ringde och ringde.

Han var hemma, (här alltså, där jag önskade att han hade ett hem) han hade bara inte gått upp ännu.

Det märktes att jag varit borta från lägenheten i några dagar när jag kom in, för när jag inte är hemma så händer det ännu mindre än när jag är det; (alltså mindre från andras del, jag gör det mesta här) tomma ölburkar stod och stank på den skitiga diskbänken, smutstvätten hade växt, spisens tillstånd från i tisdags kväll (när någon annan än jag tog disk o.dy. i köket) var oförändrat, disken var kvar i diskmaskinen, well you get the picture.

Sovrummet kikade jag bara in i som hastigast, där hängde madrassen halvvägs till golvet och samma sunkiga sängkläder som innsn jag åkte låg i obäddade  högar på sängen. 

Orkade inte ens titta ordentligt i vardagsrummet.

Har inte kollat om småplantorna som barnen ptlanterat har fått vatten/överlevt.

 

Jag kräver inte att det ska se ut som nåt jävla tidningsuppslag här, men det kunde vara trevligt att nån enda, enstaka gång slippa vara den som styr upp allt, gör de 10 000 småsaker varje dag som håller stöket ovanför sanitär olägenhet-nivån... och kanske, bara kanske; att nån gång hitta någon som prioriterar mitt välbefinnande lika mycket som jag tenderar att prioritera mina parntners dylika. Är inte det vad som är liksom definitionen av att bry sig om någon? Att tänka på hens behov och önskemål utöver sina egna?

 

Just nu känns det bara som att jag inte orkar bry mig. Kommer inte palla att vara uppmärksam, omtänksam, omhändertagande och så vidare. Vill ju ha någon att dela vardagen med, någon som lyfter mig, som både berikar och underlättar mitt liv. Inte en tonåring till.

 

Jag vet att "karlar är dumma i huvudet och behöver tydliga instruktioner" osv. Jag vet det. Det är därför jag tex skrivit en lista, uttalat utopier som att det vore trevligt att överraskas med ett städat hem någon gång,(inte för att nån jävel nånsin tackar mig för att jag damnsuger deras skit, tvättar deras kläder, tar bort deras jävla hårstrån från avloppsbrunnen när de duschat, ställer tillbaka schampoflaskor och skor och fuck vet allt) eller att det vore rart med en renbäddad säng när man kommer hem etc.

 

Jag orkar inte vara duktig längre. Jag säger upp mig. Tänker sluta bry mig om disk, smuts, obäddade sängar osv. Det får väl se ut som skit då. Hatar ändå den här jävla, fucking lögenheten med sitt ständiga damm, trasiga golv, slitna interiör, äcklig lyhördhet så man hör när grannarna fiser; och den här jävla stan från vilken de flesta av mina vänner försvunnit/aldrig funnits i.

Jag har inte ett kompisgäng att hänga med flera gånger i månaden, ingen som är självklar att ringa när jag mår kass (utom mamma ❤), inga jobbarkompisar att tjöta med. Jag är ensam. Har begränsat umgänge.

Kvävs. Måste här ifrån snart.

Frågan är om det är bättre att bo själv, bara ha sig själv att skylla när det ser ut som piss. 

 

Jag älskar m. Jag är bra på m.

Musik, metall, mat, moderskap.

 

Det var bara en tanke som slog mig såhär på natt-Nathalie-kröken.

 

Jag har spenderat de senaste dagarna på Bråvallafestivalen. Musik och mat har varit i fokus.

Jag har fått uppleva fantastiska, musikaliska smekningar, lagat jävligt god mat och inte minst fått hänga med härliga, kreativa och inspirerande människor, både gamla och nya bekantskaper.

Jag behövde detta och mår så otroligt bra just nu att jag inte vill gå och lägga mig, vill inte att det ska ta slut.

 

Gänget jag "jobbat" med (kändes mer som awesomeness och semester än jobb) är nog de bästa jag upplevt.

Jag har jobbat på många ställen med många härliga personer, men detta toppade allt.

Det känns just nu som om jag skulle klara vad som helst, trots några missöden. 

Positiva, smarta, empatiska och stöttande, ja; jag kan inte nog lovorda dessa personer.

Jag hoppas innerligt och varmt att jag får äran att träffa, prata med och jobba med dem igen i framtiden.

 

Nu sitter jag på trappan utanför stugan som jag generöst blev inbjuden att husera i, med en gin och tonic, Ram Zet i lurarna och den ljumma nattluften fläktande i mitt ansikte.

Imorgon kommer jag hem till min älskade familj, som jag knappt hunnit med att sakna; men de stunder jag gjort det har varit desto mer djupa. 

Jag vill dela dessa dagar med alla jag älskar, alla känslor och intryck.

Det händer så mycket i mitt liv just nu att jag inte vet vilket ben jag ska stå på. Eller jo, vänster ben... eftersom jag pajade höger knä för nån månad sen.

Imorgon ska jag iväg till Bråvalla och kolla på SOAD igen, vilket är REN KÄRLEK.

På fredagen ska jag för ANDRA gången jobba med en fantastisk matbloggare, vars recept och stil jag gillar skarpt. OCKSÅ ren kärlek!

Jag har sambofriat till min älskling, Jens, och när jag fått jobb så flyttar vi ihop på riktigt. ÄNNU MERA KÄRLEK!

Hoppas bara att han kan inse allvaret i det hela och se mina barn som sin familj, mitt hem som sitt hem (med delat ansvar) och tillräckligt med trygghet i min kärlek till honom att utvecklas, slappna av och landa.

 

Jag har nu levt som monogam i ca 8 månader. Det gar känts väldigt bra för det mesta, men i ett hörn av mitt hjärta så skaver det lite att inte kunna vårda mina andra relationer. Saknar min Skäggbjörn så det gör ont, och min kära, smarta, underbara Psykosexolog. Dessutom vet jag att nu när jag kämpat mig upp från depressionsträsket så kommer mina ögon och mitt hjärta söka sig utåt, framåt.

 

På balkongen blommar tomatplantorna, mitt hår är somrigt sönderblonderat, Diana har blivit tonåring som fan och mamma har fortfarande inte flyttat från rucklet i Björkjokk.

 

Just nu avnjuter jag en whisky i badkaret efter en lång dag med massor att göra. 

Dock är klockan efter midnatt och mina kuddar ropar ludelsefullt mitt namn från sovrummet...

 

Qaplah, på återskrivande... och hej hej, framtidsNaftalin, som förmodligen är den enda som läser denna blogg. Ps, Framtidsjag; glöm inte att fylla i dina papper, dricka mycket vatten och maila myndigheter imorgon!😁

Drömde att jag var på en skola, med gamla skolkamrater från grundskolan. Vi var i matsalen/resturangen. En av den ville komma hem till mig efter skolan, för att slippa sin lillebror... men hennes lillebror, sa jag med ett flin; brukade också vara hemma hos mig. Sen kom en snygg kille jag hade spanat in och pratade med nån vid bordet. Efter det skulle jag dricka, och då hade nåt jävla fuck face tagit min dricka. Han drack upp den framför mig och gjorde sen "ring mig"- gesten med handen som lur, för tydligen var det nåt slags raggningsförsök. Jag fick kämpa mig igenom massor av elever och tränga mig fram med min breda röv till serveringen igen, bara för att en av mattanterna skulle snusa att det fanns dricka i kylskåpet och att jag kunde ta själv. En annan klasskamrat hade "huntings disease", som i drömmen innebar bland annat att hon hade svårt att gå. Jag och en till kompis hjälpte henne när vi gick från maten. Sen var jag plötsligt i nån galleria och höll på och plockade med grejer jag hade i fickorna. Två tjejer stog bredvid  mig och började prata om vilken fin färg det var på nån billig ögonskugga jag hade, så jag sa att de kunde få den. Då blev en av dem skitarg och sa "och sen ska du få bajsa på oss, eller vadå; din feta jävla gamla knarkare?"

Jag blev så paff att jag först inte fattade vad hon menade, men hon trodde att jag ville ha nån slags betalning för ögonskuggan. Jag blev arg och ledsen och skrek åt dem att jag bara försökte vara snäll, lämnade ögonskuggan och gick där ifrån.

 

En stund senare, i den riktiga världen, när jag hade vaknat; så ställde sig min käre son och kissade på sovrumsgolvet.

 

Satte i löshår igår, men gummisnoddarna håller inte.

 

Dessutom har jag pms.

 

Så... ja, idag behöver jag kaffe innan jag ens försöker prata med någon.

Jag drömde.

En väldigt lång och invecklad dröm.

Jag bodde ensam i Tyskland utan barnen, de ville inte bo med mig. Jag bara grät och grät och försökte få det fint hemma men allt kändes meningslöst. Blommorna dog och grannarna stirrade på mig.

Diana skulle fylla 13 år, som hon ju gör på lördag. Någon människa som hade varit på samma bröllop som jag ringde mig när jag var halvvägs till toaletten, för alla mina kläder var skitiga och jag skulle tvätta på toaletten i det stora huset där mamma bodde, eftersom Diana och Adrian hade grisat ner och varit otrevliga så mamma hade massor hon behövde och hade tvättat.

jag fick prata i telefon samtidigt som jag satt på toaletten, men kunde knappt prata. Fick liksom pressa fram orden i flämtningar. Hon hette Carola, verkade vara i min ålder och ville samla ihop pengar till Diana. Det var folk som ville vara med på presenten, som i drömmen bodde i Göteborg men var folk jag träffat nån gång bara.

Richard satt bara på sitt rum och var ledsen, för att hans ex (inga namn nämnda men vi vet vem jag menar) hade blivit en psykotisk mördare som hade varit hemma hos oss beväpnad med en stor kockkniv. Jag satte Richard och Lelle på att vakta Adrian medan jag och Benjamin skulle hindra henne från att komma in, mamma skulle ringa efter hjälp. Vi kunde inte slå henne, för hon bar på Richards barn. 

Efteråt, när vi var på sjukhuset så råkade hon se oss med barnet och skrek, vansinnig och blodig. Helt borta i skallen. Jag tittade på det nyfödda barnet och undrade om jag någonsin skulle lära mig att älska det.

Jag hittade inga rena kläder, inte ens några skor. Ville låna skor av Diana, men det fick jag inte. Blev skitstressad, mamma och Lelle och Adrian väntade i bilen och jag hade inga skor. Precis när jag skulle gå såg jag genom fönstret att Jens var på väg. Han hade gått upp jättemycket i vikt, klippt och färgat skägg och hår och hade på sig storrutig skjorta, jeansväst och skinngubbkeps. Han såg ut som en raggare och jag kände knappt igen honom. Han satte sig direkt vid datorn och spelade spel. Jag sa att jag måste åka, han bad mig snäsigt att vänta tre minuter. Jag sa att vi kunde åka utan honom, hämta matsmart och handla, så kunde han spela så länge. Han blev arg och sa att han behövde en time out, som i drömmen betydde att han ville göra slut. Jag var tvungen att åka, barfota och med skitiga kläder.

Mamma och Benjamin och jag var på nåt i Stockholm där det var massa djur. Lejon, antiloper och såna. En jaguar, som höll sig nära mig; och en tiger stor som en häst, morrande och provocerad, som kröp in under min säng. Jaguaren förvandlades till en av de snyggaste karlar jag sett, och han trodde att jag hade massa pengar. Därför ville han vara med mig. Han skyddade mig från tigern. Sen gick vi till en pub, eftersom Benjamin var tvungen att vänta på pendeln som gick kl 23.

På väg dit tappade jag bort mig och gick i skogen med nån snubbe smygandes efter mig. Det var tågräls överallt där skogen slutade och gick tåg hela tiden, så jag var instängd.

 

Jag hoppade mellan olika ångestladdade situationer hela tiden, det fanns fler som jag inte orkar gå i  på i detalj. Vaknade och hyperventilerade, uppfylld av skarp ångest som trissats upp mer och mer för varje dröm, från mördare genom oförmåga, rädsla, otillräcklighet och utsatthet till att de jag älskar mest inte ville vara med mig längre.

Var skönt att vara utan ångesr ett tag, men som  vanligt när jag börjar känna mig bättre så kommer det nåt jävla skit.

Detta och lite till hann jag drömma på ca en halvtimme när jag slumrade till, eftersom jag idag är utmattad och illamående och hemma från skolan.

Även detta var med i drömmen, min sjukskrivning och allt runt det, att jag fick förklara mig och rättfärdiga mig.

 

Ofta i mina drömmar är det saker som är aktuella i mitt liv, så jag luras att det är på riktigt. 

Idag nojjar jag så huvudet snurrar.

Kände på mig att, eftersom jag längtade efter mitt hjärta och pimpade mitt sovrum med en liten hylla, ljusstake och en fin bäddning; att han inte skulle vara sugen på att ses. När han (väldigt hastigt) gick förut idag så sa han att han skulle höra av sig senare.

Framåt kvällen fick jag en ångestattack, och eftersom jag är själv med Adrian just nu så vräkte jag på med två atarax och en lergigan så att det inte skulle urarta i tårar och spyor och sånt.

Hörde av mig till min älskling, och mycket riktigt; han ville sova hemma.

Nu sitter jag här i min fina säng, med tända ljus, doft av rökelse och en sovande lillplutt bredvid mig och har en stor, fet klump av ångest i halsen som hör det svårt att andas.

Tänk om han har tröttnat nu? Tänk om jag är för jobbig? Vill han göra slut? Det skulle fan krossa mitt hjärta. 

Kan säga redan nu att om det skulle ske- vilket min jävla scumbag brain vill få mig att tro hela tiden- så... ja, då kanske tankar skulle bli handlingar pga tappad kontroll.

Jag skar mig på min nya kniv förut, den var rakbladsvass.

Jag önskar att han var här nu, höll om mig och log. Jag önskar att min fucking hjärna inte spydde ut ångest och nojjor på mig hela tiden.

Jag önskar att jag kan sova genom natten utan mardrömmar och att jag kommer iväg till skolan imorgon bitti.

Fuck, vill inte lägga mig ensam i dubbelsängen med den här klumpen i halsen. Blir antingen soffan eller adrians säng i natt. 

Nu ska jag städa lite mer, hänga hans kläder på tork och sen bada. Om han vill dumpa mig vill han nog ha sina kläder.

Jag vet att detta är stupid ass nojjor och tror knappt på dem själv, men vetskapen hjälper föga mot känslorna det väcker.

 

Halsen tjocknar av ångest och tårar bränner i ögonen för femte eller kanske sjätte gången idag.

Klarar inget, kan inget, vill inget, vill allt.

Varför finns jag? Vore inte världen bättre utan ännu en parasit?

 

Jag måste chilla. Måste sluta kasta mig så jävla huvudstupa in i allting. Göra allt så totalt och helhjärtat. Det är fucking slitsamt. 

Hur gör man för att slappna av?

För att bara rulla på ett tag, utan att vara så passionerad hela tiden, utan att bli helt uppfylld av känsla, känslor, hjärtslag, tårar, knuten i magen som vrider sig så hårt.

Jag vet inte. Jag vet inte. 

Jag kanske bara är sån här. 

Men hur ska jag då orka?

Blir så utmattad. Utmattad men för rastlös för att vila.

Skulle vilja träffa nån som orkar med mig.

Som är öppen för alla min energi, åtrå, glädje, tårar, iver.

Om jag finns så borde det finnas fler.

Fast ibland... ganska ofta, faktiskt, så undrar jag om jag verkligen finns på riktigt. Eller om jag borde finnas. Jag känner mig bara som för mycket och för lite.

På sistone har jag haft bakslag i måendet. Tycker inte medecinen hjälper lika mycket, får ångestattacker och mår allmänt kass.

Ska boka uppringningstid imorgon så jag kanske får justera dosen.

 

Den här veckan har jag dessutom varit sjuk. Haft feber, ledvärk och ont i magen. Har mest sovit, kollat tv-serier och gråtit.

 

Jag är ledsen. Mer ledsen än jag borde vara, efter att ha dejtat någon så kort tid. Men ja, han påverkade mig så starkt. Fick mig att känna så mycket så snabbt. Det är väl antagligen en bieffekt av att sertalinet inte biter riktigt längre, antar jag.

 

Nu har jag fått hem lite ångestdämpande och febern verkar ha släppt, peppar peppar. Fortfarande ont i nacken och lederna, dock. Men ja, ska försöka komma iväg imorgon. 

Jag är så trött på att må som jag gör. Jag har inte mått bra på länge. Det mesta känns meningslöst och hopplöst. Dagarna är något jag uthärdar i form av transportsträcka mellan morgon och kväll,kvällarna är fyllda av ångest för att jag vet att det kommer en ny dag. Jag sover dåligt, vill inte lägga mig för att jag vet att det bara börjar om igen; men vill inte vara vaken för att jag mår så jävla kasst. Jag har inte haft nån sexlust på ett halvår och senaste månaderna har livslusten dalat ner till minus den också. Ingenting känns roligt. Det känns inte som om jag lever, det känns som ett ickeliv. Ett unlife.

Visst finns det stunder då jag skrattar med mina barn eller ler år ett skämt, ett leende som dock oftast bara går skin deep... men ljusglimtarna drunknar snart i det kvävande mörkret och den ständiga ångesten.

Som alltid begraver jag mig i serier när jag kan, för när hjärnan inte är upptagen så finns det inget som håller tillbaka mörkret.

Mina vänner har flyttat,  ska flytta, är upptagna... och för den vänskap som finns kvar är jag själv otillgänglig. Jag vill inte träffa någon, vill inte göra något. Vill bara sova. Har varit en gång hos psykologen och ska dit igen på torsdag. Jag hoppas jag kan få hjälp, för det känns som om jag går sönder. Om jag gör det, vem ska då ta hand om barnen? De har ju bara mig. Till syvende och sist så är det vara mig de alltid kan räkna med. Jag önskar ibland att jag vore mer "normal", en monogam svensson som kunde blivit kär i och flyttat ihop med nån. Men inte jag inte. Mitt hjärta har inte slutat blöda efter mer än sex år, tror inte det någonsin kommer att göra det. Tiden läker alla sår? Hah. Nej. Tiden gör dem infekterade och djupa. 

Ikväll fick jag en oskön bekräftelse på hur obetydlig jag är. Fick "träffa" någon jag sett fram emot länge att träffa och byta ett ord med, och blev ganska nonchalant ignorerad av densamma.  Nåja. .. hade inte väntat mig mer egentligen. Det är även möjöigt att jag är hormonell och känslig, men jag vägrar inta rollen som beundrande fan girl,  kan man inte ge och ta lika mkt så kan det vara. När det blir en enkelriktad önskan om att utveckla en relation kan man lika gärna lägga ner den. Tackohej, ha det så bra.