Idag nojjar jag så huvudet snurrar.

Kände på mig att, eftersom jag längtade efter mitt hjärta och pimpade mitt sovrum med en liten hylla, ljusstake och en fin bäddning; att han inte skulle vara sugen på att ses. När han (väldigt hastigt) gick förut idag så sa han att han skulle höra av sig senare.

Framåt kvällen fick jag en ångestattack, och eftersom jag är själv med Adrian just nu så vräkte jag på med två atarax och en lergigan så att det inte skulle urarta i tårar och spyor och sånt.

Hörde av mig till min älskling, och mycket riktigt; han ville sova hemma.

Nu sitter jag här i min fina säng, med tända ljus, doft av rökelse och en sovande lillplutt bredvid mig och har en stor, fet klump av ångest i halsen som hör det svårt att andas.

Tänk om han har tröttnat nu? Tänk om jag är för jobbig? Vill han göra slut? Det skulle fan krossa mitt hjärta. 

Kan säga redan nu att om det skulle ske- vilket min jävla scumbag brain vill få mig att tro hela tiden- så... ja, då kanske tankar skulle bli handlingar pga tappad kontroll.

Jag skar mig på min nya kniv förut, den var rakbladsvass.

Jag önskar att han var här nu, höll om mig och log. Jag önskar att min fucking hjärna inte spydde ut ångest och nojjor på mig hela tiden.

Jag önskar att jag kan sova genom natten utan mardrömmar och att jag kommer iväg till skolan imorgon bitti.

Fuck, vill inte lägga mig ensam i dubbelsängen med den här klumpen i halsen. Blir antingen soffan eller adrians säng i natt. 

Nu ska jag städa lite mer, hänga hans kläder på tork och sen bada. Om han vill dumpa mig vill han nog ha sina kläder.

Jag vet att detta är stupid ass nojjor och tror knappt på dem själv, men vetskapen hjälper föga mot känslorna det väcker.