http://m.youtube.com/watch?v=lsmHiZBqXDc

 

 

 

Jag har många gånger känt mig lätt empatistörd, känslokall och hård.

Jag tror inte riktigt att jag ÄR det, egentligen, men vissa gånger känner jag mig avtrubbad, bortdomnad, likgiltig.

Särskilt senaste året eller så har jag ofta fått ansträngna mig för att bry mig. (Blandat med snyftande till nyheternas bilder av flyktingar i Syrien, sorgliga partier i tv-serier och dylikt)

 

Just nu, idag, känns det annorlunda på något sätt. Sen vet jag inte om det är några jävla hormoner, våren eller någon annan yttre faktor som påverkar det.  

Men... det känns... ja, det KÄNNS, helt enkelt. Jag blir fuktig i ögonvrån av att lyssna på bra musik på löjligt hög volym, jag får en såndär varm, härlig känsla i magtrakten av vissa personer,  jag skrattar åt skämt, jag får hjärtklappning av för stora folkmassor, jag blir arg av feta gubbar och mobbare aso osv.

 

Det känns som att jag gått omkring ett bra tag och inte brytt mig särskilt mycket, liksom, men nu gör jag det.

 

Alla dessa känslor gör mig helt snurrig i skallen...

 

Idag har jag tex för första gången i realtid pratat med den där bittra veganvardagskocken, vilket gjorde att hjärtat tog ett extra skutt.

 

Jag har dessutom, trots att jag trodde att benen skulle vika sig av nervositet, bett den där löjligt snygga snubben om skjuts... och fått det. Istället för att vara sån som jag vet att jag ibland kan vara; självsäker, charmig och underhållande, så blev jag generat tyst och pillade för mycket med min tröja.

 

Vad är det som händer här? Håller mutt hjärta på att vakna, och isf, VILL jag det?Ska jag backa och stänga in mig innan det går åt helvete?

 

Äsch... jag vet inte ens vad jag babblar om. Jag är nog bara emo. Eller?