Varför oh varför skulle han komma fram till mig, när jag överlevt hela dagen, fråga hur det var, säga att han var ledsen, fråga hur jag skulle ta mig hem och se på mig med de där jävla ögonen.

Ville skrika GÅ, SER DU INTE ATT JAG HÅLLER TILLBAKA MINA JÄVLA TÅRAR, samtidigt ville jag skratta, säga; det är ingen fara med mig, everything is just HUNKY DORY.

Fick skjuts till tåget av hans kompis,  höll på att få hans bildörr påkörd pga skallen och hjärtat i bitar, som en jävla idiot. Sen fick jag en sympatikram, och höll fucking på att börja gråta igen.

Trodde inte det skulle vara såhär jävla jobbigt, trodde jag skulle fixa detta utan att vara gråtfärdig, utan den där förbannade känslan av att någonting kramar mitt hjärta hårt, hårdare när jag ser honom.

Såg honom för första gången i december förra året, tänkte direkt att oh fy fan vilken snygging, har haft honom i skallen sen dess, men på ett mkt mer påtagligt sätt senaste veckorna.

Jag är en sån jävla TÖNT, har inte ens pratat med honom förns för mindre än en vecka sen, men det är väl ett tecken på HUR JÄVLA FANTASTISK han är, att några dagar, ett par chatttillfällen och stulna blickar på rasterna tre ggr om dagen räckt för att ta mig hit. 

Det är väl iaf en förbannadens jävla tur att jag fick veta nu, innan jag föll ännu djupare, att jag inte är cad han vill ha.