Känner mig vilsen, avtrubbad och emo på samma gång.

Jävligt trist att jag inte kan prata och lyssna och förstå och göra mig förstådd där det behövs, men med så pass olika känslobakgrunder är det nästan som att prata med en högstadiekille.

Sörjer och saknar det som fanns förut, och ska göra allt jag kan för att tvinga ner anden i flaskan igen.

Tårar bränner bakom tunga ögonlock, tankar dansar  i övertrött hjärna och känslor slåss i ett sinne som skriker och vill splittras.

 

Samtidigt som jag aldrig, aldrig, aldrig vill åka från mitt älskade Göteborg så längtar jag till den relativa trygghet som ett gråtrist, sömnigt Katrineholm ger.

 

Hellre gråtrist än gråt antar jag.