Idag har jag varit på möte med ägaren till en av stans krogar, samt min arbetsförmedlare.

Det gick jättebra.

Jag har praktik med aktivitetsersättning från sista mars till sista maj, efter det finns det mycket goda chanser till anställning. 

 

Nu så ska jag förstås skrika "HURRA !!" och öppna champagnen....

Men.

 

Jag står nu inför vad som mycket väl kan bli den tuffaste tiden i mitt liv.

 

Jag börjar jobba kl 14.00, dvs samtidigt som Diana slutar skolan. Jag jobbar sen fram till 22.00, eventuellt tidigare om det är lite att göra, eller senare om det är mycket gäster.

Även lördagar.

 

Detta innebär rent praktiskt att jag knappt kommer att hinna träffa min älskade dotter.

Lördag förmiddag och söndag kommer att tillägnas henne.

Adrian kommer att vara med mig varje förmiddag.

 

Jag kommer inte kunna laga mat till mina barn, sitta ner och äta med dem, mysa i tv-soffan, lägga dem på kvällen.

 

Det här känns oerhört tugnt.

Ni som sagt att jag är stark, tar hand om barnen själv osv... det är nu jag kommer att behöva använda denna styrka som ni talar om.

 

Jag måste göra det här.

På ca 6-8 månader kan mina betalningsanmärkningar vara betalda.

Då kommer jag dessutom att ha samlat på mig både a-kassedagar och arbetslivserfarenhet.

Då är jag fri.

Jag är beredd att kämpa för min frihet.

 

Det kommer att tära fruktansvärt mycket på mitt hjärta, min käraste, underbara, förstfödda unge.

Jag ser inte fram emot att berätta det för henne.

 

Redan nu håller jag dock på att tänka ut fler sätt att få träffa henne. 

Hon kanske kan äta mellis på mammas jobb, en restaurang kan ju garanterat servera ett par mackor och en kopp te.

Hon kanske kan äta middag där varje lördag, med lillebror och mormor. 

Jag kanske kan få lov att komma hem till hennes pappa om jag slutar tidigt, för att säga gonatt och hålla om henne.

Jag får hoppas att allt detta gör det lätt att somna på kvällen,  så jag kan gå upp tidigt och äta frukost med mina barn.

På något sätt måste det gå.

 

Familj och vänner kommer att behövas mer än någonsin. 

Någon måste ju hinna med allt det jag missar.

 

Det måste gå.

Det måste. 

 

 

 

(Uppdatering)

 

Förra gången jag var i en liknande situation var när jag jobbade på silver och stål.

Vi fick beordrad övertid, och jag träffade Diana ganska lite en tid.

Hennes fröken ringde till mig och sa att hon var orolig för henne, att hon behövde sin mamma.

Jag valde då att ta ut några dagar föräldraledigt.

Detta var en av de saker som gjorde att jag inte fick jobba kvar där.

Nu, tre år senare.... klarar hon det?

Jag har kallat in första reserven; mormor. Om hon ska klara detta kommer hon att behöva sin mormor.