Måndag:

 

Kom hem från Göteborg vid niotiden på kvällen.

 

Tisdag:

 

Utbildning i jämställdhet kl 13, efter det möte med kultur- och turism-nämnden. Kände inte att jag lärde mig något faktiskt. .. mer än att det är skrämmande att "vanligt folk" behöver utbildas i så elementära saker.

Barnen var hos John & Debi under tiden, bless them.

 

Onsdag: 

 

Fixa disken och lite tvätt, plocka lite,  umgås med min son. 

Utvecklingssamtal med Diana vid 15.15. Det går bra för henne.

Medlemsmöte med MP på kvällen.

John hos barnen.  (Vad skulle jag göra utan honom?)

 

Torsdag:

 

Skulle fått barnvaktning av Jenna på fm så jag kunde börja flyttstäda Benjamins lägenhet.  Hon hade dock migrän, så jag fick ringa in min sjuka mamma.  (Bihåleinflammation)

Flyttstädning i 6 timmar, därefter en ganska tidig kväll.

 

Fredag:

 

Sovmorgon till tio, snäll mamma och snälla barn.

Flyttstädning några timmar till.

Pizza hos mig, öl hos Jenna,  en sväng på San Marino. Fattar inte vatför jag ens försöker gå ut i den här staden.

 

Lördag: 

 

Sovmorgon igen... så skönt!

Flyttstädning ytterligare några timmar, sedan handla, pimpad fryspizza framför tv:n. 

 

Söndag:

 

Tvätta,  diska, umgås mrd Adrian.

Skruvade fast barnstolen på cykeln och tog en sväng till Lidl.

 

Såg Honom.

Kunde inte låta bli att titta till, om så bara för ett ögonblick. 

Hur kan man gå från kärlek, intimitet, passion, smärta, lycka, barn, boende, skratt, tårar, kaffe och cig på balkongen,  umgänge,  disskutioner ... till ingenting? Till att vara främlingar för varandra när ens vägar korsas?

Inte en blick, inte ett ord, ingenting.

Jag tvivlar på att han ens såg att det var jag som cyklade förbi. 

Det gör ont.

Det är fyra år sedan han krossade mitt hjärta,  och än har jag inte lyckats laga det.

Känns som om jag blivit oförmögen att bli "kär", får nån crush då och då men ingenting som består, ingenting som rör vid mig på djupet.

Jag har blivit sårad sen dess och till och med gråtit,  drömt om andra. Men inte så. 

Vet inte om jag vill det egentligen.  Inte så mycket,  inye så starkt. Men...

Jag längtar efter kärlek. Jag vill bli kär. Jag vill hitta någon.  

Hur gör man?

 

Senast för lite mer än en vecka sedan lurade jag mig själv igen.

Följde med en kille hem för att jag gillade honom. Gillade det jag hade sett på Facebook,  gillade det jag sett under kvällen, gillade allt vi pratat om.

Vi hade fantastiskt bra sex och pratade ännu mera. 

Tyckte om honom ännu mer.

Men... jaha. Det var "bara sex". Som vanligt. 

 

Jag är så innerligt trött på att vara ett fylleknull.

Fattar inte varför sex är så begränsande för folk.

För mig brukar det funka tvärt om, om jag har bra sex med någon så gillar jag dem f örmodligen bättre efteråt än jag gjorde innan.

Jag tycker att en sån intimitet gör att man kommer närmare varandra.

Visst, jag måste inte bli ihop med någon bara för att man knullar lite... men jag har hört det där "bara sex" till förbannelse, och märkt,  när ingen ens sagt någonting. 

Om man raggar på någon, pratar,  hånglar, skrattar, hur kommer det sig att det liksom avtar efter att man haft sex?  Är det verkligen bara att få stoppa kuken i fittan som är "målet"? 

Ja jag vet inte.

 

För att förtydliga; 

Jag är inte sur på någon, speciellt inte den där snubben jag göljde med hem.

Han visste ju inte att han skulle få ett kärlekskrankt (haha) emo på halsen. 

 

Dätemot undrar jag över snubbar i allmänhet, eftersom det är så jävla vanligt och socialt accepterat att "tömma och glömma"...

 

 

 

I vilket fall som helst,  det går över. Det gör det alltid.

Usch... vill gå och lägga mig nu, men jag har en tvätt art hänga... och jag borde verkligen bada, eftersom jag ska till tandläkaren 8.30 imorn.

Rotfyllning och vanlig lagning, blir säkert mysigt.

.