I natt finns sömnen långt, långt borta, trots att den känns så nära. Vad som finns närmare till hands är grubblande, depression, oro, tårar. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt nånting. Känner mig helt jävla bortkommen och värdelös. Ja, jag vet att jag inte är det, men vad hjälper förnuftet när själen skriker?