Igår svarade jag i telefonen, när en ganska ny bekantskap- spanat in honom sen i januari men inte kontaktat honom förns i måndags- ringde.
Jag har svårt att fatta att nån vill prata med mig, sluddrar och stakar mig, handsvett och kjedjerökande.
Idag hade jag så vidriga mardrömmar att jag fortfarande är illa till mods, gråten vill tränga sig fram bakom ögonlocken.

Ett steg framåt, två tillbaka. Kom inte hit och utsätt mig för omvärlden, men "jag ringer när jag vaknar" känns helt okej. Måste måste måste bli av med den sociala fobi...
En gång i tiden var jag übersocial, folk var hemma hos mig varje dag och jag bjöd på fika och mat.
Vi spelade spel, umgicks, tittade på film, diskuterade livet i allmänhet och annat i synnerhet. Är det detta jag nu "betalar priset" för, med denna rädsla för att träffa någon alls, dessa långa dagar utan att prata med någon utan Adrian, detta tryckande, introverta tillstånd som får mig att skruvas bort ringklockan på dörren, stänga av ljudet på telefonen och dra ner alla persienner?
Tur att jag har en liten smoothiedrickande, stinkbajsande födelsedagsbebis som får mig att komma ur sängen såna här dagar.