Ensamheten är ett djur med mjuk päls och vassa klor.
Vissa dagar ligger den belåtet vid min sida, lojt utsrräckt och dåsigt njutande när jag stryker dess lena rygg.
Dessa dagar är många, för bor man länge med Ensamheten så blir den som en del av familjen. Man uppskattar den och värdesätter den, får massor gjort i dess sällskap.
Andra dagar är Ensamheten en illasinnad best.
Den river djupa, blödande sår i mig och springer morrande bredvid mig för varje steg jag tar.
Den skrattar åt mig när jag brygger kaffe, när jag suckar och gör fyra koppar eftersom det är minimum på de flesta bryggare.
Egentligen kanske jag bara ville ha två.
Ensamheten delar gärna mitt kaffe, men hen dricker så lite att det inte märks.
Ibland dricker jag te istället, fast jag egentligen vill ha kaffe.