ibland undrar jag, om detta verkligen kommer att fungera. Om jag är mogen att ha någon man i mitt liv.
Det finns så mkt detaljer, sånt som man glömmer/förtränger när man är singel.
Dessutom tror jag att det är svårt för någon att förstå hur det är, om man själv inte har barn allra minst.
Jag är ensam med två, och ansvaret vilar ständigt på mina axlar.
När barnen somnat eller liknande, morgondagen är någorlunda förberedd och kvällen är kommen har jag en liten stund för mig själv.
Ibland kan jag till och med slappna av då.
Jag vill sköta mitt hem på det sätt jag finner lämpligt, och har vant mig av vid att ha någon mer vuxen här, med egna idèer och vanor.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att klara att bo med någon iaf, vi får väl se hur det går med resten.
Jag hoppas att det går bra, jag har längtat så efter kärlek och värme... Jag vill inte vara ensam. Samtidigt är jag väldigt självständig. Jag vill, som mammam säger, ha någon som hjälper mig att "dra lasset", delar mina ansvar, masserar mina axlar när de värker av tyngden från verkligheten, så som min verklighet ser ut. Samtidigt vill jag klara allting själv, så jag kommer nog aldrig att be om hjälp med något. I min utopi behöver man väl kanske inte det, utan det faller sig naturligt att man försöker hjälpa varandra.
Nu ska jag titta på Dallas, och ta en cig.