I morse vaknade jag (för tredje gången, hade redan vaknat och somnat om efter amning ett par ggr) av en ilsken bålgeting, som hotfullt cirkulerade i mitt gamla sovrum, i Björkvik.
Uppfylld av beskyddarinstinkt och adrenalin evakuerade jag min son in till mammas sovrum, med blicken fäst vid min fiende.
Jag spände snabbt på mig min rustning, grabbade mitt svärd och inledde en blodig kamp med det fasansfulla odjuret, vars vingslag lät som ett stridsflygplan. Det kom emot mig, outröttligt, med käftarna drypande av saliv och köttslamsor, förmodligen från ett tidigare stackars offer som inte haft The mighty Naftalin i närheten.
Jag svingade mitt glänsande bastardsvärd, och vrålade med mina lungors fulla styrka; "DÖ, DITT MONSTER!", men lika snabbt som jag gjorde utfall efter utfall mot detta vidriga kreatur vek det undan, och attackerade med en fernesi annars bara skådad hos flugor om morgnarna, när de kryper i ens ansikte.
Med bredsidan av svärdet fick jag till sist in en träff över bogen på monstret, och styrkan i mitt slag fick det att vika åt sidan, varpå jag genast följde upp med ett knytnävsslag vilket penetrerade dess högra vinge.
Med min vänstra hand krossad och obrukbar fick jag förlita mig på högerarmens styrka, och med ett sista, svepande hugg skiljde jag dess huvud från den giftdrypande bakkroppen, som i flera minuter fortsatte att flyga runt i rummet medans käftarna på dess ohyggliga huvud slog efter mig, men med en välriktad spark från min bepansrade fot rullade det ut, och ner i vallgraven, där våra domestikerade jättepirayor gjorde processen kort med det.
En vacker prins, som bevittnat min strid genom en fönsterglugg och blivit blixtrande förälskad i mig kom springande och erbjöd mig sin hand, halva kungariket (den halvan som var full av körsbärsträd) och ett slott stort nog för mig, min familj och alla mina vänner.
Jag tackade ja, och nu lever vi lyckliga i mitt vackra slott, så det är bara att flytta in gott folk!

Ungefär så gick det till. Det kan ha varit ett svettigt linne istället för en rustning. Men resten är sant!

Eller ja... Svärdet var väl kanske egentligen mer en typometer av plast, som jag viftade lite med.

Men bålgetingen var aggresiv, och blodtörstig! Det såg iaf ut så, när den flög ut självmant genom den öppna ytterdörren.

Det där med prinsen... Well, kan hända att jag kanske drömde det.

Men om han hade sett mig, så hade han säkert blivit bländad av... av... den bleka huden på min breda ändalykt, som skymtade fram under linnet.

Eh...