Fan att man ska vara en sån jävla sucker.
De där blåa vackra ögonen stirrar på mig när jag blundar.
Jag får ju skärpa mig nu.
Talk is cheap, jag försöker skärma av mig själv, inte inleda mig själv i frestelse och få falska förhoppningar igen.
Sanningen är den att jag längtar så hjärtat skriker efter kärlek och närhet, så mkt att jag handlöst kastar mig över allt som ens påminner om en flirt eller liknande.
Shit, vad dum i huvudet man är liksom. Det är ju så det har gått till när jag hamnat i situationer som jag efter en stunds eftertanke inte ALLS vill befinna mig i, haft mkt känslomässigt och praktiskt besvär för att ta mig därifrån och sen vara tillbaka på ruta ett.
Hur fan ska man göra? Hur fan ska man betè sig? Hur mkt ska man tillta sig själv att chansa, hur mkt ska man satsa känslomässigt? Är isolering det man ska eftersträva, för att inte snubbla över möjligheter till löjliga, fruktlösa förhoppningar?