Ibland blir jag så sprängfylld av ömhet när jag ser på min vackra dotter att jag nästan får tårar i ögonen. Hon är så underbar, snäll och omtänksam, kärleksfull på alla sätt och vis, tacksam och glad för små saker som ett glas nypressad juice, en film i sällskap med sin gamla trötta mamma eller en nybäddad säng.

Nu när hon gått och lagt sig är det en helt annan sorts öhmhet som gör sig påmind; det stora hålet i munnen där det tills för ett halvt dygn sen satt en visdomstand. Jag har varit elt slut idag, mer än vanligt till och med. Sovit till och från större delen av dagen. Tror jag ska spara min sista alvedon tills jag kan sova "för natten", även om det känns som om jag skulle vilja ta den nu.
Jag får trösta mg med min käre doktor så länge, och eventuelt lite chokladglass.

Diana tyckte min visomstand såg ut som en hajtand.

Det ringde från dolt nummer fört idag, och bultade på dörren så jag vaknade. Jag svarade inte, och öppnade inte. Kanske var det det där oväntade besöket som spåklan på FB lovade för några dagar sen? Då hade den rätt, för det fick mitt hjärta att slå volter, men inte åp något behagligt vis. Jag är fortfarande jävligt folkskygg, jag vill inte träffa månniskor all för det meta, och definitivt inte utan förvarning.