Jag har tanvärk.Såndär pulserande, intensiv smärta som gör att man inte vet vart man ska ta vägen. Jag har knaprat mig igenom alldeles för mycket alvedon senaste ett och ett halva dygnet, men nu 11.30 idag har jag tandläkartid. Hoppas det blir bra på en gång, så jag slipper denna smärta, för kul är det fan inte.

Jag läser på FB, försöker att inte ta åt mig personligen, men endå hugger det till lite i ens ego när man får klart för sig att det är MIG det är fel på, det är just JAG som inte duger. Inte åt vissa iaf. Det är klart, det kan man ju inte vänta sig; att man ska vara "flickvänsmaterial" eller passa till "alla", men det vore ju skönt om man kunde få ärliga svar om det i så fall.

Drömde i natt.
Av smärtorna just nu är det denna som jag helst skulle vilja slippa.
En gammal smärta, som jag envist intalar mig själv att den är över, att det inte gör ont längre, att jag lämnat det bakom mig.
Men när i drömmen denna gamla smärta kryper upp bakom mig, håller om mig, säger sånt som jag längtat så efter att få höra och rör vid mig med en ömhet och åtrå som speglar min egen så är det inte ett dugg gammalt, och när man vaknar svider ögonen av tårar, kroppen värker av längtan och hjärtat är lika brustet nu som då.
Ska denna demon aldrig sluta hemsöka mig?
Jag vill inte plågas av honom längre, vill glömma det jag aldrig kan få. Vill ersätta det, med något verkligt, men inget kommer ens i närheten. Jag försöker ge mig hän, känna något, lyckas då och då lura mig själv, "kanske denna gång" ...
Nothing compares to you. Om man försöker vara objektiv och logisk finns det inget där för mig. Men sen när är kärleken objektiv och logisk? Stunder som denna skulle jag ge allt, och allt igen för dig, för oss, för att få tillbaka rätten att vila mot ditt hjärta.
Jag älskar dig.