Tänk om man hade långa vackra ben och smal midja. Eller ja, inte nu alltså, men förutom när man är gravid.
Det är så jävla dumt, för jag har gett mig fan på att jag ska duga som jag är, att jag ska strunta i det där med att försöka passa in i dagens ideal, att jag ska försöka trivas med mig själv fast jag har korta, knubbiga ben, höfter som är som gjorda för barnafödande med tillhörande ändalykt, magmuskler som är väl dolda av barnafödande och tonårsfetmas efterverkningar, överarmsmuskler som även de gärna bäddar in sig i underhudsfett och på allt detta är man inte mer än tre äpplen hög; vilket gör att det syns väldigt mkt mer än det skulle gjort på en lång kvinna.
Trots detta kan jag inte låta bli att tro att det nog skulle vara lättare att känna sig nöjd om man av naturen blivit skänkt långa ben och nätt fysik. Vad jag än gör, hur jag än plågat min kropp med dieter, motion, självsvält, knark och hårt arbete har jag aldrig blivit och kommer aldrig att bli nån späd liten älva, så det vore ju bättre att släppa det idealet.
Men... nu är det ju också så, att det gång på gång bevisats att vackra kvinnor väldigt ofta får det lättare på arbetsmarknaden OCH köttmarknaden än oss andra som inte riktigt kan pressa oss in i den ligan.
Suck...får väl helt enkelt satsa på att ha tur i spel.

Fan, jag känner mig ensam idag. Ensam, ful och tråkig. Jag vill känna någon annans kroppsvärme, dela någon annans lèenden, diska någon annans mugg.
Befinner mig lite grann på gränsen till att rulla ihop mig i ett hörn och gråta, men två saker håller detta på stången; dels att jag hatar mig själv när jag är patetisk och tycker synd om mig själv, dels att min vackra dotter och hennes kompis är här, fast i Dianas rum då förstås.
Sånahär kvällar längtar man efter inte bara ett, utan kanske fem glas rödvin. Och sällskap. Bekräftelse.
Men men... ska försöka förlora mig i ännu ett avsnitt...