Fastnade lite i min gamla blogg. Alltså JÄTTEgamla, från år 2000 och framåt.
Inte nog med att det på sina ställen är uppenbart hur dåligt jag mådde, hur nertryckt jag var och vem som tryckte ner mig just då; när jag läser så minns jag orden bakom texten, de osagda, mitt tysta skrik efter hjälp. Ständigt förskönade jag, slätade över och babblade på om något annat istället. Många gånger skrev jag ett inlägg som beskrev hur dåligt jag mådde, hur trasig jag var innuti och att jag desperat behövde komma ifrån honom, för att strax efter det skriva ett till, som slätade över det förra.
Det gjorde jag för att jag var rädd för vad han skulle ha gjort med mig annars.

Så... vad jag ville komma till med detta var väl egentligen att alla de där sakerna som fick mig att mådåligt finns kvar, men de är mer hanterbara från den här sidan stängslet. Jag är äldre nu, och klokare, med mer perspektiv och dessutom en dotter som gör mig stark.
Men de är inte borta, mina rara små svarta djävlar som dreglar het tjära över min axel och viskar gift i mina öron.
Jag mår bättre nu, men jag mår fortfarande dåligt. Och det har tillkommit fler saker sen dess.  Jag liksom samlar dem på hög.
Jag hoppas att jag i framtiden kan må ännu bättre.
Jag hoppas att jag någon gång kommer till en punkt i mitt liv när jag kan säga "Nu mår jag BRA".

Just för tillfället är det många, många tankar i huvudet och det känns väldigt avlägset att en sådan dag ska dyka upp.

Ack, det vore skönt med någon att dela vardagen med.
Det är EN av alla mina tankar, en som tar ganska stor plats i min virriga lilla skalle.
Om jag nu inte ska kunna hitta någon sådan person, så vore det ack så skönt att iaf få en distraktion, en flirt, lite sex, något sånt. Kanske därför jag kastar mig så huvudstupa framåt bara jag råkar drömma om någon?
Det är så skönt att fokusera på någon och något annat än alla dessa tankar.
När jag sover så fruktansvärt dåligt som jag gör nu får nämligen dessa fritt spelrum, och får de tumla runt och leka för mycket kallar de fram mina demoner från mörka skrymslen i min själ, förstärker deras viskningar till ord, och öronbedövande rop, som skär i mig och får mig att blöda, blöda energi, själsro, själförtroende och annat som jag inte riktigt har råd att bli av med.

Jag oroar mig ibland för mitt ofödda barn, och hoppas att jag kan bli en bra mamma till både det och Diana. När jag tänker på allt som komma skall känner jag mig trött, så trött och ensam.