Jag bara sover och sover, och när jag är vaken är jag en gnällkärring som inte gillar grannens dansbandsmusik. Jag orkar ingenting, är sur hela tiden och vill ingenting. Känner mig ensam, bortglömd och tråkig.
Hela tiden tänker man "Hur ska jag klara det här?"
Försöker vara positiv, men det är fan inte lätt.
Känner mig som en usel mamma, en belastning för samhället och världens tråkigaste kompis.
Vart ska jag ta vägen när jag inte orkar? Vems axel ska jag gråta mot? Det finns ju ingen jag vill ha så nära, ingen jag vill släppa in, för fan om man släpper nån in på livet så blir det bara skit av det iaf.
Efter alla dåliga förhållanden börjar man ju fatta att det är MIG det är fel på, för inte fan kan det ha varit fel på alla de olika människor jag försökt bygga något med?
Önskar jag kunde dricka några glas vin eller något. Får gå och dra ngt gammalt över mig istället.