Sitter och blir lite sentimental och vemodig såhär på kvällskvisten.
Det var många år sen nu, men saknaden lever alltid kvar.
Har introducerat min dotter till musiken som alltid kommer att vara "hans", det väcker känslor.
Hade önskat att han kunde fått leva och se sitt barnbarn växa upp.
På sätt och vis är det skönt, för efter så här lång tid är känslan väldigt... ren, bara ren saknad och vemod.
Man får väl hoppas att på något omöjligt vis som går emot all min vetenskapliga övertygelse så ser han oss, finns hos oss. Han finns alltid i våra hjärtan i alla fall.
Saknar dig, lilla pappa.....