Vilken jävla dag. Känns ibland som om gud pissar mig i ansiktet och kallar det regn.

Inledde med att försova mig; inte ens mina fem olika alarm klarade att väcka mig; trött som döden, vaknade av det sista kl 6.
På lunchen hade jag fortfarande inte fått höra ngt om hurvida jag skulle få jobb eller inte, så jag smsade chefen. Inget svar.
På hemvägen ringde min jobbcoach, vars kollega hade prata med chefen. Han vill "känna på mig ett tag till", vilket är exakt samma sak som han sa förra månaden. Så detta innebär en av två saker; antingen vill han bara ha gratis arbetskraft så länge som möjligt eller så är jag hel enkelt inte tillräckligt dukig för att förtjäna lön för det jag gör.
Efter all blod, svett och tårar jag lagt ner, all tid, energi och pengar som spenderats och investerat i syftet att kunna få jobba där känns det rätt... pissigt. Att han dessutom inte kan säga det till mig SJÄLV känns ännu pissigare. Att jag inte får veta ngt förrens näst sista dagen på praktiken, då börjar vi prata störtfall av urin. Vet inte vad jag ska säga till dagis. De tjatar om papper som ska in, som jag inte kan fylla i förns jag vet hur det blir i höst.
Dagis, cyklad ejag till, med lite jordgubbar till ungarna; som glatt togs emot av kladdiga små händer.
Jag pratade lite med en fröken, och sa att jag skulle hitta ngn bra låtsaspappa till Diana. Eller hur Diana; ropade jag. Några sekunder senare kom det en söt dagispappa, och Diana viskade glatt till mig att honom kunde jag ju bli ihop med! Javisst, sa jag; hej hej, min dotter har just utsett dig till låtsaspappa, så jag antar att vi är ihop nu. Han log ett soligt lèende och skrattade lite halvgenerat, men inte besvärat.
Han visade sig vara pappa till en av Dianas bästa kompisar, och vi bestämde att Diana skulle följa med dem hem och leka en stund. Jag sa att då bode jag nog ta hans nummer och så, och när han sa vad han hette log jag bara; och sa att "ja men då vet jag ju vem du är".
När jag var i tonåren spelade han i ett band som jag tyckte var jääättebra, var på en spelninng med dem och stog suckande och suktande längst framme vid scenen. Har till och med kvar hans autograf någonstans.
Lyckades under tiden jag var hemma spilla en halv öl på golvet, känna lukten av kattpiss från... någonstans, och konstatera att jag ORKADE inte bry mig om just då samt ta en dusch och konstatera ännu en gång att jag hatar min kropp.
När det efter ett par timmar var dags att hämta ungen cyklade jag såklart inte rätt från början, snurrade in skosnöret i cykelhjulet samtidigt som kedjan hoppade,  men hittade faktiskt dit efter ett tag. En liten villa med trägård och träd och nymålad jävla altan, combi i garaget och matchande grannar. Jag sa att jag var inte ett dugg avundssjuk, jag trivdes bra med min sunkiga ungkarlslägenhet och skramliga cykel.
Hans fru, som var ihop med honom redan när jag som tonåring dreglade efter honom kom också hem så småningom.
På vägen där ifrån sa Diana att hon ville kalla mig "moster" istället eftersom nu ville hon bo där istället.
Jävlar, vad den sved.
Det värsta är att jag inte klandrar henne.
Vackra människor med söta barn i ett idylliskt litet hus, med jobb, bil, rabarber i hörnet av gräsmattan och varandra. Vem skulle inte vilja ha det så? Man liksom såg på dem hur mkt de förstår och älskar varandra, han hade sagt att han hoppades att hon skulle köpa färg på hemvägen så han kunde fortsätta att måla, och mkt riktigt; när hon kom hem hade hon färg i en påse.
Vi cyklade därifrån; jag med en klump i halsen efter Dianas kommentar on top of everything. Svängde fel ett par ggr, ni vet ju hur mitt lokalsinne är. Sen var vi vilse.
En normal människa med altan och rabarber hade kanske frågat någon om vilket håll man lämpligen skulle röra sig mot för att komma dit man skulle; om nån sån ens skulle cykla vilse till att börja med. Men värdelösa jävla Nathalie svånger in på en liten cykel/grus-väg som känns som rätt håll.
Efter att vi hade cyklat så länge att det inte ens kändes som någon mening med att vända tillbaka, nångång måste man ju komma till... NÅNTING; när min dotter snorandes och tjutandes bakom mig ylade att vi kommer aaaaldrig att hitta hem, miljoner myggor runt benen och inte en själ i sikte så hoppar Dianas kedja av. Jag stannar och ska krångla på den, när det naturligtvis kommer en bil, så vi får häva oss åt sidan. Kedjehelvetet krånglar en stund, men lagom som jag får på det kommer bilen tillbaka, och en man med ett bekymrat uttryck i ansiktet sticker ut skallen och frågar om vi behöver hjälp med cykeln.
Vi pratar lite, och de (Ingemar och hans fru i sin flashiga husbil) tittar förskräckt på mig och säger; ska ni cykla hela vägen till Katrineholm?
Vi befinner oss då ca sju km utanför stan, klockan är en bra bit över läggdags och jag nickar lite uppgivet och svarar att ja, nu vet jag ju vilket håll jag ska åt i alla fall.
De vänliga semestrande Stockholmarna erbjuder oss skjuts, krånglar in våra skitiga cyklar med skor och filtar så de inte ska repa lacken i de träfanèrsbelagda inventarierna i husbilen och kör oss in till stan.
Diana är hungrig, och får kvällsmat, och kommer slutligen i säng två timmar efter normal läggningstid.
Har under dagen, som vissa av er vet, jagat barnvakt till helgen. Inte för att jg skulle ut och svira, men andra planer som helst inte bör inefatta barn. Verkade inte som om jag skulle få någon; när som en skänk fån ovan under tiden jag skrivit detta inlägg ringde i min telefon. Folk som ringer av egen vilja och säger att de minsann vill låna min dotter över helgen, det känns väldigt bra.
Så.. här sitter man nu.  Imorn blir väl en bättre dag kan man hoppas. Möte med basen kl 10, slipa baljor och sniffa slipdamm, hämta och lämn barn och på kvällen rollspel.
Just nu vill jag bara dra något (eller någon) gammalt över mig och dö en stund.