Fy fan...
Som jag just skrev på FB, ångrar mkt sällan saker jag gör, i regel ångrar jag dte jag INTE gör mer.
Det där sms:et...
Kommer att ångra det resten av livet.
Tänker på honom hela tiden, och vad som kunde ha hänt. Det gör ont. Jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken hela tiden nästan.
Har skrivit ett mail till honom. Tror inte jag får något svar.
Kommer att träffa honom på jobbet, visst, men nu har han fyra veckors semester. Han sa att han skulle gå ut och gå med hunden och komma förbi jobbet nån dag.
Vet inte om det blir bättre eller sämre av att få se honom, men att inte få röra honom.
Tänk om jag börjar gråta? Vad ska man dra till med då? Mormor har dött?
Längtar efter honom.... Saknar honom....
Det känns rent förjävligt.
Kan bara hoppas på att deras försök att lappa ihop sitt förhållande misslyckas. Kanske låter egotrippat, men det är iaf ärligt. Jag vill att han ska vara MIN, inte hennes.
Om man är otrogen efter ett par veckors flirtande, är så odiskret som han varit på sistone, tar varje chans att ringa, erkänner att man har känslor och allt annat han gjort, lever man verkligen i ett lyckligt förhållande då? Finns det något att rädda?
För min del skulle jag förlåta ett snesteg, men att ha ett förhållande med en annan, ha känslor för någon annan?

Solbränd som fan hann jag bli i ansiktet iaf av min 4,5 mil långa cykeltur. Känner mig klibbig och äcklig, värmen är vansinnig. Skiter i att duscha dock. För det första är det ju ingen som vill lukta på mig, och för det andra kör jag en fuling imorn och vabbar. Skulle egentligen bara vilja ligga och stirra på väggen, bläddra igenom gamla sms och mail och snyfta, men jag hade väl tänkt försöka plocka och städa lite imorn också.
Ska ta med mig en bok in i sängen och se om det kan skingra mina dystra tankar för en stund...
Den där jävla klumpen i halsen vill inte försvinna hur mkt jag än dricker.