Påke fick ett ”återfall” i lördags natt av vad det nu var för galenskap som drabbade honom i somras, så nu sitter han på psyket igen. Varje gång det händer så säger jag till mig själv att nu får det vara bra, nu är det slut, nu orkar jag inte mer. Och varje gång tröstar jag honom, hälsar på honom, håller om honom och så sakteliga faller livet in i normala banor igen.
Den här gången började det (från min synvinkel sett) med att jag fick ett ”psykryck” när jag råkade (OBS det var av mistag) skära mig med rakyveln i tummen medans jag badade. Att jag redan innan dess var deprimerad och kände mig oren och besudlad gjorde sitt till, och jag skar mig lite mer. Låg och tittade på det vackert ljusröda vattnet som blev allt mörkare till färgen. Måste väl ha tuppat av eller nåt, för nästa sak jag märkte var att Påke höll på och slet och drog i mig tills han fick upp mig i sängen. Kunde inte riktigt röra mig, men det kunde han, och det gjorde han, in och ut så att säga. Kom till sans lite senare, när han var färdig med mig och sa till mig att jag hade skurit mig och att det inte slutade blöda, att han skulle ringa till sjukhuset. Jag försökte komma ifrån honom, kämpade fysiskt mot honom en stund, packade en väska och drog på mig lite kläder, sen började han gapa om att han skulle dö och slet tag i min kniv. Jag tog ifrån honom kniven och försökte ringa 112, hysteriskt bölande och ymnigt blödande. Dom fick prata med honom, och sen la dom på luren. Jag ringde Benis, släpandes på Påke (som jag vid det laget var fruktansvärt rädd för och dessutom fortfarande blödandes lika mycket om inte mer) , och typ lastade över honom på min käre bror. Snyftade fram ett ”förlåt mig” och vacklade därifrån. Ringde den första jag kom att tänka på, och raglade hem till denne. Där fick jag ta en cig, lugna ner mig lite och få fingret insvept i en handduk. Kände mig påträngande och besvärlig, och ringde till Janne så han kunde komma ner och låsa upp porten åt mig. Kom hem igen, såg hur lägenheten såg ut: blod precis överallt, två vettskrämda katter och den påträngande stanken av tystnad. Ringde ett par samtal, pratade med en på internet, och ville sene bara sova. Kunde inte sova, gick upp och tog ca 20 ml hostmedecin med morfin i så jag skulle kunna somna. Vaknade i min säng med en kudde över ansiktet av att någon ropade mitt namn och sedan fortsatte med att bryta sig in i lägenheten. Började känna igen min brors röst, och Milanas, och Jannes. Men inte Per Åkes. Någon sa att jag skulle åka ambulans, jag protesterade snyftande till Benjamin och Milana. Ambulanssjukvårdarna kom, och jag hörde dom säga att dom inte kunde tvinga någon att åka med. Lugnade ner mig lite, och gick så småningom (efter att alla poliser och ambulansmän försvunnit) med på att sätta mig ute i vardagsrummet, alla lampor släkta och invirad från topp till tå i en filt, trots att värmen var minst sagt tryckande. Någon ringde Påke, han mådde bättre. Han var i Nyköping och hade fått ETC terapi (eller vad fan det heter) elchoker i hjärnan på vanlig svenska. Mamma kom. Janne och Milana gick. Benjamin skulle köpa pizza. Jag pratade en stund med påke, och det verkade somom dte började lugna ner sig en smula. Tog en cigarett med mamma ute i köket, och kände sedan att jag höll på att svimma. Skyndade mig till toaletten och fick ligga och flämta på golvet en stund, ymnigt svettandes, innan jag till slut kunde samla mig tillräckligt för att kräkas i toalettstolen. La mig en stund och åt sen ett par tuggor pizza. Fysiskt och psykiskt utmattad stöp jag sedan i säng, men kunde inte sova. Vred och vände på mig, senast jag tittade på klockan var den ca 1 på natten. vaknade med ett ryck vid 4 på morgonen efter en ångestframkallande mardröm. Gick upp, drack lite, gick på ytoa, kunde inte somna om. Slumrade en smula på morgonen och väcktes av att Milana kom över och mamma väckte mig. Drack kaffe och pratade lite, packade en väska till Påke. Satte mig på bussen till nyköping så småningom, ont i magen som fan och trött som fan. Tankarna snurrade i huvudet, skulle jag ens klara av att ta i honom? Ville jag träffa honom? Vad skulle jag ta mig till?? Höll påatt somna på bussen. Ringde Påke, han fick komma och möta mig vid stationen. Såg honom komma, och kramade om honom, sjönk in i hans famn, kände igen honom igen. Gick till sjukhuset och var med honom, låg hos honom på sängen, rökte, pratade. Åkte bussen hem, gjorde mat till Benjamin och mamma. Allt är som vanligt igen, utom att han inte är här hos mig. Dubbelsängen verkar lika stor som all världens oceaner.
Nu ska jag ta en cig och ett stort glas vatten och se om jag kan sova något i natt.
ps tack för hjälpen med allt; Benjamin, Milana, Mamma, Eggis, Mia, Henke mfl
love u all |
