And I know that I'm damned if I never get out
And maybe I'm damned if I do
But with every other beat I got left in my heart
You know I'd rather be damned with you
Well, If I gotta be damned you know I wanna be damned
Dancing through the night with you



Har spenderat kvällen med Hans bror.
Det var trevligt, men självklart blir det jävligt påtagligt. Särskilt som jag har drömt om honom tre nätter i rad.
Var nära, alldeles för nära att messa för en liten stund sen, och faran är ännu inte över.
Det som hindrar mig är att jag vet att jag inte skulle få något svar, ens om jag visste vad jag skulle skriva....
Fan, jag är väl en idiot, men jag är fortfarande så jävla trasig inombords.
Saknar honom, så, jävla, SJUKT mycket.
Tänker på honom varje dag, på det liv jag kunde ha haft. Kan inte släppa.
Älskar honom.
Då, nu, alltid.
Får man någonsin någon sinnesro?
FUCK vill ha honom, det gör ONT, ONT, ONT!

Har inte fattat någonting än.
"Jag känner att jag måste bo själv ett tag", skrev han; och sen flyttade han in hos Johanna.
"Jag älskar dig men det funkar ju inte", skrev han; men han kunde inte säga vad det var som inte funkade.
Jag trodde att jag väntade hans barn... Oh, gudar, vad jag ville ha hans barn....
Kommer jag någonsin att få några fler nu?
Jag tror inte det.
Jag ville ha fler barn, med HONOM; mannen jag älskade, mannen i mitt liv.

Vad ska man göra när allt hopp är borta?
När alla säger som de gör, när det inte finns något kvar att säga, när inte ens jag SJÄLV har något kvar att säga och det endå finns så mycket osagt?
När man gråter och gråter, och det inte hjälper, när man vill, försöker, tror på att man kan, men endå inte KAN gå vidare?
Hur lång tid ska det ta?
Resten av livet?
Vill inte känna såhär resten av livet.
Inbillar mig ibland att det skulle kunna finnas någon annan, någon gång; men vaknar ganska brutalt till verkligheten när jag drömmer om honom, ser hans namn i ett annat sammanhang, hör en låt som relateras till honom, alla de där små, små sakerna som man triggar igång sig själv på.
Jag vill höra hans röst. Jag går sönder. Jag har inte träffat honom sen INNAN det tog slut.
Trodde jag fick min "closure" som det så fint heter, men icke.
Vet fortfarande inte vad som hände, varför det blev som det blev...

Så många vackra ord, om att jag minsann vet att det inte finns någon återvändo; at jag inte vill att det ska bli vi igen osv....
Så många lögner.
Det enda jag vill är att vara med honom, känna honom nära mig, bli älskad och älska.

Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att hitta någon som inte bara nöjer sig med att vara min "second best" utan faktiskt också är det.
Det är paradoxalt i sig själv. Jag tror inte jag skulle vilja ha någon som nöjde sig med att vara seond best.

Det FINNS INGEN ANNAN, kommer aldrig att FINNAS någon annan.
REPRIS? Well maybe. Eller ja, jag vet. Jag upprepar samma mönster om och om igen.
Jag VET att han är konstig och störd och så vidare, att han inte får mig att må så bra som jag borde kunna göra... men jag mår inte bättre utan honom.

VAD var det som gick FEL?





***********************************************************************************************








"Meddelande sänt"l