Den här helgen eller rättare sagt hela förra veckan har varit så fruktansvärt kaotisk, tumultartad, vidrig, underbar och utmattande att jag inte ens vet vart jag ska börja.
Praktiken går bra, låt oss nöja oss med det om det så länge.
Fredags var ingen bra dag, trots att min älskade unge äntligen kom hem till mig.
En fest jag inte var med på resulterade i att jag höll på att förlora två personer som jag tycker mycket, mycket om. Förhoppningsvis så kan vi alla fyra som berörs av det lägga det på en hylla längst in i minnesskåpet, den där som man går förbi ibland men inte riktigt vill börja rota i. Det är iaf vad jag tänker göra. Så mkt som jag grät natten mellan fredg och lördag har jag inte gjort på åtta månader.
På lördagen, efter att svullnaden på mina ögon hade gått ner, var jag och dottern hos goda vänner och grillade. Eller ja... de grillade, vi åt deras goda mat. Och drack deras sprit. Inte dottern då förstås, hon spelade wii fit med två killar. En trevlig och mysig kväll, precis vad jag behövde.
På kvällen kunde jag inte riktigt hålla mig längre, var tvungen att skicka ett bittert meddelande till den manliga parten av de som jag pratade om förut, killen som fått mig att sluta tänka å Robin på samma sätt.
Han svarade, och jag fortsatte, kallade honom bla luder, fitta, hora, idiot och så vidare. Han svarade. Och svarade. Och svarade igen. När jag framåt fyra eller vad det var kom hem, skrev han på msn. Spenderade ett par timmar där, även då öste jag ur mig okvädningsord, svordomar och könsord i olika kombinationer.
Han fortsatte att svara.
Det slutade med att han kom hit. Vi ska typ... försöka.
Hur mkt det än sårade mig den där grejen i fredags, och hur mkt jag än verbalt misshandlade honom så kan jag inte frånse det stora faktumet- att jag är... kär i den här killen.
Hoppas på att jag kan lita på honom, men jag är väldigt, väldigt osäker.
Vi får ta en dag i taget.
Han kommer hit senare, och sover över.
Lördagkvällen var frigörande, på sätt och vis. I min ilska, bitterhet och uppgivenhet insåg jag att en förändringens tid är kommen.
Jag rensde bort över 200 personer från Facebook till exempel. Jag kanske var väl hård , men om det är någon som skulle råka tycka att de verkligen vill vara vän med mig så går dte bra att lägga till mig igen, och isf ber jag om ursäkt.  Jag var så upprörd just då att jag fick någon slags klickhybris, tänkte "allt ska bort" och bantade ner till blygsamma 43 personer som har privilegiet att få insyn i mitt dagliga liv.
Jag hade ett kort i plånboken. Och en fläta av hans hår. De har legat där i 8 månader.
I lördags kväll eldade jag upp dem. Filmade det också. Jag kände... faktiskt inte så mkt. Tom innuti, men inte på grund av honom. Han har helt enkelt förlorat sin betydelse.
Idag har jag fått umgås med min unge och min.... jag vet inte, de känns fel, osäkert och alldeles för tidigt att kalla det... ja, ni vet. Får väl kalla honom mitt försök, eller något. Jo, så får det bli. Spenderade tid med min unge och mitt försök, busade och gosade, handlade och käkade. Kändes väldigt mysigt, skönt, bra. Fast som sagt... jävligt ovant, osäkert.

Den kvinnliga parten i fredagens drama... hon betyder så mkt. Mer än de flesta andra jag någonsin haft någon slags relation med. Jag skiter i det, låter det vara, drar ett streck över allt och låtsas som om det inte har hänt.
Fick just sms som uttryckte hennes medhåll till dne taktiken. Cencur, tjockt svart streck. Finns inte, poff borta!

Nu ska jag spela Super Mario en stund med min fina unge innan det är läggdags för henne. Tidigt imorn ska vi upp och till dagis, kl 6 ska hon vara där och 6.25 går min buss mot Vingåker, och praktikplatsen som tigsvetsarinna på Silver och Stål.
Signing off for today...
Bye..