Orkar inte.
Vill inte.
Krypa ihop i en hög och gråta, det är det som ligger närmast till hands.
Men jag har ju en dotter att sköta om. Det är väl tur det.

Kan inte sluta falla. Det är mörkt här, och ensamt. Jag faller, faller, faller.
Hoppas hans välbefinnande ar värt det han kastat mig ner i.

Under helgen har jag träffat två blivande grannar, och sett "min" port och tom balkong; om inte från insidan så från porten brevid. Jag hoppas att jag kan lämna mer än bara själva lägenheten bakom mig när jag flyttar; att jag samtidigt kan lämna det den innebär.
En knapp månad kvar nu.
Om man skulle rita en kurva över mitt mående, och förutspå hur den skulle böja sig beräknat på tidigare statistik efter dumpningen och under iden jag tvingats vara kvar här... Jag hoppas att det börjar kännas ljusare snart, annars kommer jag att bli sjukskriven eller få börja med några piller eller något.
Jag känner mig uppfylld av sorg, smärta, hat, ilska... bara negativa känslor. Tårarna bränner bakom ögonlocken hela tiden. Jag undviker att se mig i spegeln, för det jag ser där är inte den jag är. Apati avlöser mani, antingen blir massor gjort eller ingenting alls.  Detta är på inget sätt ett nytt betèendemönster för mig, men aldrig har svängarna varit så tvära och snabba åt ena eller andra hållet som nu.
Jag letar efter anledningar att gå upp på morgonen.
När min dotter blir tillräckligt hungrig kör hon upp mig och jag gör frukost till henne. Efter det lägger jag mig igen, eller sätter mig framför datorn eller tv:n, försöker fokusera på ngt annat. Känner hela tiden ångesten ligga på lut, vill somna och inte vakna mer förrens allt är borta, förändrat, förbättrat. Jag vet, det sker ingen förändring om jag inte gör ngt själv, men min energi är slut, jag orkar inte.
Jag vill ingenting, kan ingenting, duger ingenting till. Blir äcklad av min egen oförmåga, men förmår inte göra något åt det.
All energi som finns kvar går åt till min dotter, så att hon ska lida så lite som möjligt av detta.
Jag vill skära bort äckliga fettstycken från min vidriga kropp, skära bort mitt ömkliga blödande hjärta, skära bort mina känslor och mina minnen av det som varit, mina förhoppningar om det som skulle kunnat bli.
Oförmågan att göra något växer till raseri och hat, mörker och bara svart illaluktande sörja innuti.
Jag vill inte vara kvar i mig själv, vill ta semester och var någon annan ett tag.