Har varit på retreat igen, och mått ganska bra.
Bland annat återknöt vi  "gamla kontakter" med en rar, snygg och trevlig familj; lika rar som för 10 år sedan men med läskigt mkt större barn... man känner sig skitgammal när man kommer ihåg äldsta dottern i familjen som ett frö i mammas mage; och nu har hon flickvän och är politiskt aktiv... geez vad uråldrig jag är!
Resten av ungarna, och föräldrarna för den delen också, är alla lika snygga och trevliga. Man blir ju lite avundssjuk på familjelyckan; jag hade ju okså hoppats på ett sånt liv.

Nu är jag "hemma" igen. Det tar emot att kalla denna cell för hem.
Så fort jag kliver innanför dörren blir jag nedslagen och trött, ledsen och uppgiven.
Katterna hade klarat sig bra tills 12-snåret idag när Kattvakten tittade till dem; men sen hade de hunnit med en hög i badkaret och två på vardagsrumsmattan.
Mattan ligger och glöter i badkaret nu, kewl kewl. Det behövdes redan diskas och dammsugas (som vanligt; det blir ju fan skitigt på en gång här utan att man gör något); och att addera matttvättning till det var väl inget jag direkt längtade efter.
Regnet öser ner ute; och ställer eftermiddagens planer på ända. Inget kul väder att cykla med en femåring i direkt; speciellt inte bort till norr.

Jag vill egentligen bara sätta mig i ett hörn och gråta, men jag måste mata barnet och städa lite.
Please, kan ingen vilja ha den här jävla lägenheten snart?