Så skönt att veta att hur patetisk och ynklig man än är så finns det de som är värre.
Sitta och gnälla över såna jävla icke excisterande lyxproblem, då måste det ju vara fråga om någon slags undermedveten önskan att få vältra sig i självömkan.
Jag tycker nog att jag är ganska bra faktiskt, fast jag inte springer fyrtio mil i veckan och lever på fågelfrön.
Jag gör vad jag kan, anpassat till min situation och mina induviduella behov, för att gå ner i vikt just nu. Jag låter det däremot inte ta över hela min tillvaro.  Inte fan sitter jag dagligen och skryter om hur mycket jag motionerat och hur lite jag ätit, då handlar det ju om något slags bekräftelsebehov och en mani, för att inte säga ätstörning. Fan det är så uppenbart på en del att det är det det rör sig om, med revbensbilder i bloggen och ständiga statusuppdateringar om hur fet och äcklig personen i fråga är, om vart annat med uppdateringar om precis vad som förtärs och exakt hur många träningspass på gymmet, km sprugna  och längder simmade i badhuset dagen innefattat.
Nej fy för satan säger jag...
För det första är det en förolämpning mot oss som har verkliga problem med vikten, för det andra är det ett jävla fiskande efter bekräftelse och för det tredje är det... patetiskt, bara helt enkelt patetiskt.