Wierd
Det är konstigt, när man tänker på en sak och det händer något direkt relaterat till detta i samma andetag. Men, allt händer av en anledning, tror jag. Eller hoppas i alla fall, annars finns det många saker i mitt liv jag skulle ångra.
Färgade håret idag, så nu ser det ut som SKIT! Inte riktigt vad jag var ute efter. Får bli uppesittarkväll med hårpill, så snart jag gräddat färdigt mina bröd.
Längtan
Jag längtar tills det blir torsdag den 30:e.
Då kommer han tillbaka.
Min unge är sjuk, jag längtar tills hon blir frisk igen.
Jag längtar tills jag kommer i lite fler kläder och känner mig lite fin.
Jag längtar tills det blir en ny krogrunda med mitt eget TROOOLL, då kan vad som helst hända.
Jag längtar till framtiden, då jag får börja jobba, flytta härifrån, bo närmare min älskling.
(Dock är jag väldigt nöjd med mitt liv just nu, med min underbara dotter, min skrattande bebis, mina fantastiska vänner och såklart... honom, som får mitt hjärta att slå, min kropp att skälva och min hjärna att fnittra.)
Då kommer han tillbaka.
Min unge är sjuk, jag längtar tills hon blir frisk igen.
Jag längtar tills jag kommer i lite fler kläder och känner mig lite fin.
Jag längtar tills det blir en ny krogrunda med mitt eget TROOOLL, då kan vad som helst hända.
Jag längtar till framtiden, då jag får börja jobba, flytta härifrån, bo närmare min älskling.
(Dock är jag väldigt nöjd med mitt liv just nu, med min underbara dotter, min skrattande bebis, mina fantastiska vänner och såklart... honom, som får mitt hjärta att slå, min kropp att skälva och min hjärna att fnittra.)
HAHAHA jag DÖÖÖR!!
för 2 timmar sedan i Katrineholm-området ·
-
It's always sunny in Katrinedelphia.
Gangsta
Min son ser ut som en gängmedlem av något slag. Just nu sover han, men när han vaknar ska jag sätta på honom en svart mössa och ta ett kort på honom.
Måste plocka fram symaskinen och sy lite mer goth/metalkläder till honom, sätta små dödskallar på valda ställen och så vidare. För så jävla gangsta är vi ju egentligen inte här.
Min andra unge är sjuk. Nästan 39 graders feber i morse. Nu sover hon en stund, vilket är välbehövligt; hon var så väldigt grinig och hängig förut.
Nu när båda barnen sover och jag har fått igång en maskin tvätt borde jag verkligen passa på att röja undan lite i köket, så man kan pyssla om sjukling och bebis senare utan att behöva störa sig på det.
Men... det dök upp en viss person på chatten som distraherar mig...
Ååh, måste slita mig.
Tänkte hinna med att gröta i lite färg i håret också.
Kanske tar ett kort på det med senare.
Måste plocka fram symaskinen och sy lite mer goth/metalkläder till honom, sätta små dödskallar på valda ställen och så vidare. För så jävla gangsta är vi ju egentligen inte här.
Min andra unge är sjuk. Nästan 39 graders feber i morse. Nu sover hon en stund, vilket är välbehövligt; hon var så väldigt grinig och hängig förut.
Nu när båda barnen sover och jag har fått igång en maskin tvätt borde jag verkligen passa på att röja undan lite i köket, så man kan pyssla om sjukling och bebis senare utan att behöva störa sig på det.
Men... det dök upp en viss person på chatten som distraherar mig...
Ååh, måste slita mig.
Tänkte hinna med att gröta i lite färg i håret också.
Kanske tar ett kort på det med senare.
Sex
De senaste sex dagarna har varit underbara, omtumlande, tröttsamma och tankeväckande.
Jag har haft besök av en man utan like.
Han får mig att må bra, jag tycker om honom väldigt mycket.
Jag hoppas verkligen att det fortsätter som det börjat, och att avståndet inte visar sig vara för stort.
30 mil är en bit....
Än så länge känna det som om allt klickar, perfektion, attraktion, lubrikation, motivation, erektion, penetration... osv. (utan inbördes ordning)
Åtta dagar tills vi ses igen, känns som en evighet....
Jag har haft besök av en man utan like.
Han får mig att må bra, jag tycker om honom väldigt mycket.
Jag hoppas verkligen att det fortsätter som det börjat, och att avståndet inte visar sig vara för stort.
30 mil är en bit....
Än så länge känna det som om allt klickar, perfektion, attraktion, lubrikation, motivation, erektion, penetration... osv. (utan inbördes ordning)
Åtta dagar tills vi ses igen, känns som en evighet....
Jag gillar inte folk.
Ibland är jag allmänt hatisk och grinig.
Lämna mig ifred, jävla människor!
I natt var det extremt svårt att somna, slumrade till en stund strax innan det var dags att mata bebis.
Matade, gosade, lekte och kelade en stund, somnade sen en stund med Adrian brevid mig.
När jag vaknade hade folk jag inte ens känner försökt få tag på mig flera gånger, leave me the fuck alone!
Klev ur sängen, blodet rann längs benen. Jag hade lyckats förtränga precis hur mkt jag blöder, dvs extremt mycket.
Fick mellanlanda i köket och slita åt mig en pappersbit för att hindra några av rännilarna innan de letade sig ner under fötterna och till golvet, gick redan med fötterna snett lyfta inåt.
In på toa, inser att det bara är att kasta sig i duschen, blod överallt.
Fixar med värktabletter, kaffe, örtpiller, koffeintabletter.
Fortfarande så trött att det svider i ögonen.
Andra människor, som jag KÄNNER, är också jävligt störande.
Fucks sake, man måste inte alltid säga något.
*häver i mig av kaffet*
Det finns dock en motvikt.
Mitt inre pratar klickspråket, allting bara stämmer. Visste inte att det kunde vara så, att varenda liten detalj kunde vara bra från början.
Jag höll på att bli galen av tanken på att vi inte skulle ses förns i månadsskiftet, så jag bjöd hit honom på torsdag.
Han tackade ja, och nu är det bara 53 timmar tills vi ses.
Tänker på honom ständigt.
<3
Lämna mig ifred, jävla människor!
I natt var det extremt svårt att somna, slumrade till en stund strax innan det var dags att mata bebis.
Matade, gosade, lekte och kelade en stund, somnade sen en stund med Adrian brevid mig.
När jag vaknade hade folk jag inte ens känner försökt få tag på mig flera gånger, leave me the fuck alone!
Klev ur sängen, blodet rann längs benen. Jag hade lyckats förtränga precis hur mkt jag blöder, dvs extremt mycket.
Fick mellanlanda i köket och slita åt mig en pappersbit för att hindra några av rännilarna innan de letade sig ner under fötterna och till golvet, gick redan med fötterna snett lyfta inåt.
In på toa, inser att det bara är att kasta sig i duschen, blod överallt.
Fixar med värktabletter, kaffe, örtpiller, koffeintabletter.
Fortfarande så trött att det svider i ögonen.
Andra människor, som jag KÄNNER, är också jävligt störande.
Fucks sake, man måste inte alltid säga något.
*häver i mig av kaffet*
Det finns dock en motvikt.
Mitt inre pratar klickspråket, allting bara stämmer. Visste inte att det kunde vara så, att varenda liten detalj kunde vara bra från början.
Jag höll på att bli galen av tanken på att vi inte skulle ses förns i månadsskiftet, så jag bjöd hit honom på torsdag.
Han tackade ja, och nu är det bara 53 timmar tills vi ses.
Tänker på honom ständigt.
<3
Jaha...
Ja, när man börjar bry sig om någon kommer också nojjorna. Duger jag? Har jag gjort något fel? Har jag sagt för mycket? Har jag sagt för lite? Har han ångrat sig?
Tror dock att de flesta av mina nojjor just nu kan förklaras med att jag just fått tillbaka min blödning.
Ont i magen och ryggen, ända ner i ljumskar och underliv.
Om en stund ska vi åka och handla lite.
Hade tänkt gå på glasscafé ikväll, men unga fröken gjorde en dum sak, så vi blir hemma.
Väntar, längtar, vill se ett livstecken snart, annars blir jag nojjig på riktigt....
Hah, nu kom ett mess... Underbart!!!
Eldprovet
Idag hände något, som jag väntat länge på.
Jag såg någon som jag inte sett på... Ja jag vet inte, två år kanske? Kan vara mer.
Kände som vanligt igen honom ögonblickligen, och instinktivt vände jag bort blicken, gick snabbt där ifrån. Min hjärna började likt en gammal hackig skiva spela sina slitna litanior, och jag stålsatte mig inför den själajämmer och hjärtesorg som komma skulle.
Den kom inte.
Det gjorde inte ont längre.
Jag är inte arg längre.
Jag är inte ledsen längre.
En ljus har letat sig in mellan virket i den kista jag gömt mitt hjärta i, och skingrat mörkret.
Vågar man hoppas?
Vågar man tro?
Vågar man våga?
Med ett fundersamt léende på läpparna, senaste veckans långa konversationer i färskt minne och en hord av fjärilar i mitt inre kan jag konstatera att ja, det vågar man.
Jag bävar inför prospektet att bli maktlöst förlorad i något, men aldrig, aldrig mer på ett sådant oerhört destruktivt sätt som med Robin.
Där det förut fanns mörker finns nu ljus.
Vad som innan var halvdassigt och motsträvigt är nu omfångsrikt och ymnigt.
Nu råder väntans tider. Dagarna mellan nu och sedan får gärna flyga förbi i ansenlig takt.
Jag såg någon som jag inte sett på... Ja jag vet inte, två år kanske? Kan vara mer.
Kände som vanligt igen honom ögonblickligen, och instinktivt vände jag bort blicken, gick snabbt där ifrån. Min hjärna började likt en gammal hackig skiva spela sina slitna litanior, och jag stålsatte mig inför den själajämmer och hjärtesorg som komma skulle.
Den kom inte.
Det gjorde inte ont längre.
Jag är inte arg längre.
Jag är inte ledsen längre.
En ljus har letat sig in mellan virket i den kista jag gömt mitt hjärta i, och skingrat mörkret.
Vågar man hoppas?
Vågar man tro?
Vågar man våga?
Med ett fundersamt léende på läpparna, senaste veckans långa konversationer i färskt minne och en hord av fjärilar i mitt inre kan jag konstatera att ja, det vågar man.
Jag bävar inför prospektet att bli maktlöst förlorad i något, men aldrig, aldrig mer på ett sådant oerhört destruktivt sätt som med Robin.
Där det förut fanns mörker finns nu ljus.
Vad som innan var halvdassigt och motsträvigt är nu omfångsrikt och ymnigt.
Nu råder väntans tider. Dagarna mellan nu och sedan får gärna flyga förbi i ansenlig takt.
Bilbloggblobb
Sitter i bilen på väg hem från Norrköping. När jag kommer hem ska jag baka cookies och lyssna på Teddybears! Sitter här och känner mig som en blobb, har blivit bjuden på fika, mat, dreads, vin och kaffe. Bajste får det bli.... Nu är jag snart hemma!
I dissapear and turn to stone, wake me up.
Idag är en jävligt rutten dag på massor av sätt.
Jag känner mig fet, värdelös och allmänt oduglig.
Vällingen var slut för flera timmar sen, men ännu har jag inte kommit utanför dörren för att handla ny. Hittade en liten tetra med färdig babysemp och blandade det med majsvälling, så nu verkar iaf min lilla bebis må lite bättre.
Jag vill verkligen inte visa mig ute idag, hittar inga kläder som passar och ser bara en jävla blåval i spegeln.
Min kompis väntar på att jag ska höra av mig för att göra sällskap och handla, endå sitter jag här och segar och vill inte.
Dessutom är jag jävligt ledsen för det jag skrev om igår, att min mamma är så jävla negativ varenda gång jag blir intresserad av någon.
Jag vet inte vad hon hittar för fel innan jag ens själv har hittat några?
Eftersom jag litar på min mamma gör det endå på något sätt att jag känner "hon kanske har rätt, det är nog ingen bra idé", samtidigt som den tanken gör mig så ledsen att jag gråter, vilket jag gör mkt sällan nu för tiden.
Tycker hon att jag ska vara ensama mamman resten av livet?
Ibland känns det så jävla tugnt att vara ensam med två barn, och det känns liksom som att jag får "skylla mig själv" eftersom jag själv satt mig i denna situation. ingen har lämnat mig med barnen.
Jag är väldigt glad över att jag har fantastiskt rara och duktiga barn, men det är inte lätt alla gånger.
Nu ringde kompisen, och det började precis spöregna. Inget regnskydd har jag till vagnen, så jag väntar väl en stund och ser om det klarnar upp lite.
Jag känner mig fet, värdelös och allmänt oduglig.
Vällingen var slut för flera timmar sen, men ännu har jag inte kommit utanför dörren för att handla ny. Hittade en liten tetra med färdig babysemp och blandade det med majsvälling, så nu verkar iaf min lilla bebis må lite bättre.
Jag vill verkligen inte visa mig ute idag, hittar inga kläder som passar och ser bara en jävla blåval i spegeln.
Min kompis väntar på att jag ska höra av mig för att göra sällskap och handla, endå sitter jag här och segar och vill inte.
Dessutom är jag jävligt ledsen för det jag skrev om igår, att min mamma är så jävla negativ varenda gång jag blir intresserad av någon.
Jag vet inte vad hon hittar för fel innan jag ens själv har hittat några?
Eftersom jag litar på min mamma gör det endå på något sätt att jag känner "hon kanske har rätt, det är nog ingen bra idé", samtidigt som den tanken gör mig så ledsen att jag gråter, vilket jag gör mkt sällan nu för tiden.
Tycker hon att jag ska vara ensama mamman resten av livet?
Ibland känns det så jävla tugnt att vara ensam med två barn, och det känns liksom som att jag får "skylla mig själv" eftersom jag själv satt mig i denna situation. ingen har lämnat mig med barnen.
Jag är väldigt glad över att jag har fantastiskt rara och duktiga barn, men det är inte lätt alla gånger.
Nu ringde kompisen, och det började precis spöregna. Inget regnskydd har jag till vagnen, så jag väntar väl en stund och ser om det klarnar upp lite.
Dancing, with tears in my eyes.
Jag är lite svårstartad jut nu, för jag vet inte riktigt vart jag ska börja med det här inlägget.
Kan vara bra att skriva det dock, för att få lite ordning i min skalle, vilken just nu innehåller väldigt mycket tankar.
När jag väl kommer igång blir det nog ett långt inlägg.
So... where to begin?
Jag kan ju börja med en sak som stör mig väldigt mycket just nu, och att det stör mig är i sig väldigt störande.
jag försöker leva som jag lär. Jag tycker inte att det spelar någon roll om man är svart eller vit, lång eller kort, tjock eller smal... osv. Fast där falerar det ju på en gång. Jag tycker inte om att vara tjock. jag tycker inte om att se mig i spegeln, jag tycker inte om att klä på mig, jag tycker inte om att folk över huvud taget ser mig. Jag tycker inte om att köpa nya kläder, för ingenting sitter som det ska. Jag är inte van vid att vara såhär pluffsig. Jag har aldrig vägt mer i mitt liv än jag gör nu.
Jag vill bli mindre, men det är svårt. Det har alltid varit svårt att gå ner i vikt för mig.
Jag inser med mitt förstånd att jag "nyss" fött barn och behöver ge min kropp lite tid. Jag har fortfarande ont i kroppen efter graviditeten, samt av andra orsaker, men det bidrar ju bara till den nedåtgående spiralen.
Mina fötter, knän, vader, höfter, rygg, axlar och armar värker konstant.
Jag vet att det hjälper med varsam motion. Som ensamstående mamma är det svårt att hinna med detta, och när jg väl rör på mig får jag mer ont och blir typ soffliggande en dag efter det.
Jag vill inte äta mycket, men på sistone har det varit åt helvete för mycket hämtmat.
Jag ska dubbla min dos av örtpreparat och se om det ger någon påtaglig effekt.
Min kropp känns tung och otymptlig, jag vill inte vara så.
Direkt relaterat till detta vill jag bli snyggare. Jag tycker inte att jag ser bra ut i den här storleken, och jag har... träffat, börjat prata med någon... som jag gärna skulle vilja vara snygg för, så att säga.
En helt fantastisk person, som jag länge varit intresserad av på avstånd, men som jag aldrig trodde skulle kunna ha något intresse av mig.
Just nu känns det förvisso som om ingen i hela världen skulle kunna ha något intresse av mig, trots at jag vet att det finns fetare, fulare och mer trögtänkta muppar än jag som endå lyckas hitta kärleken.
Jag fick ett långt mail av denna undrbara man här om dagen, som fick mitt hjärta att slå extra slag i många timmar. Jag var tvungen att stabilisera mig själv med ett par glas vin och kedjerökning under tiden som vi chattade, vilket vi gjorde i flera timmar.
Han vill träffa mig, är intresserad osv, vi har redan pratat om när och hur vi ska kunna ses.
Fullt upp ett par veckor fram över nu, men efter det hoppas jag att detta ska kunna bli möjligt...
Denna vecka är det Katrineholmsveckan med alla dess jippon, nästa vecka ska Diana få vara på dagläger på 4h- då lär jag ju få motion om inte annat, eftersom det ska lämnas och hämtas varje dag. Bra omställningsvecka inför skolstarten dock, som är den 22/8, dvs veckan efter nästa.
Vid månadsskiftet är det tre dagars fest, ska bli fantastiskt roligt att åter besöka Huset Som Gud Glömde, inte minst för att tidigare nämnda snygging kommer att befinna sig där...
Efter det är det vardag ett tag, vad jag vet. Ska försöka komma igån ordentligt då, som jag skulle ha gjort i våras, med att följa Diana till skolan och sen fortsätta gå en timma eller två på morgonen. Jag får dopa mig med koffein, värktabletter och örtpreparat så jag orkar.
Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om hur mkt känslor den här personen jag talar om sätter i snurrning i min kropp, men jag är rädd att jag skrämmer bort honom, eftersom han har sagt att han tänker läsa min blogg.
Jag kan nöja mig med att säga att det känns, och det känns mycket, och det känns bra, och det känns... annorlunda, på ett bra sätt. Jag tror inte att han är varken transa, sprutnarkoman, psykopat, manodepressiv eller något i den stilen. Han är smart och rolig, snygg, snäll, intressant... ja, som sagt... ska inte säga för mycket. Tänker på honom massor.
Jag beslutade mig för att nämna detta till min mamma, som var här förut och hejade på Diana samt tog hand om Adrian medans vi var och käkade.
Min mamma är tveklöst världens bästa mamma. Vi kan prata om det mesta.
Dock finns det en sak som alltid varit djävligt svår att prata med henne om, nämligen mitt kärleksliv.
Jag vet inte om hon fått för sig att "ingenting duger åt min dotter" eller vad det är för problem, men något är det. Jag önskar varje gång jag nämner något åt det hållet att hon ska kunna säga "Så länge du är glad så duger det åt mig", eller till och med "Vad roligt för dig att du träffat någon, jag hoppas att det går bra!"
Jag borde ha lärt mig vid det här laget att det bästa jag kan hoppas på är att hon inte säger något negativt.
Denna gång blev hennes ansikte väldigt avsiktligt och ansträngt uttryckslöst, och hon hasplade ur sig något i stil med att "jag kan ju inte säga någonting än, eftersom jag inget vet om honom".
Jag skulle önska att hon i detta som i allt annat kunde lita på mitt omdöme, eller iaf ge det en chans..
Jag blir så jävla ledsen varje gång det här händer, och ofta tar det liksom udden av den där fnittriga, bubblande känslan man får när man fattat tycke för någon och får respons.
Jag kopplade inte riktigt först varför jag var så rastlös när ungarna hade somnat, men det var väl först då jag fick tid att låta besvikelsen liksom sjunka in.
När jag väl kom på det blev jag ledsen, och hade ingen lust med nånting längre.
Ska väl snart försöka sova, så jag orkar med att vara mamma imorn.
Hoppas på drömmar om oanständigheter och närhet, jag längtar sjukt mycket efter hudkontakt.
Kan vara bra att skriva det dock, för att få lite ordning i min skalle, vilken just nu innehåller väldigt mycket tankar.
När jag väl kommer igång blir det nog ett långt inlägg.
So... where to begin?
Jag kan ju börja med en sak som stör mig väldigt mycket just nu, och att det stör mig är i sig väldigt störande.
jag försöker leva som jag lär. Jag tycker inte att det spelar någon roll om man är svart eller vit, lång eller kort, tjock eller smal... osv. Fast där falerar det ju på en gång. Jag tycker inte om att vara tjock. jag tycker inte om att se mig i spegeln, jag tycker inte om att klä på mig, jag tycker inte om att folk över huvud taget ser mig. Jag tycker inte om att köpa nya kläder, för ingenting sitter som det ska. Jag är inte van vid att vara såhär pluffsig. Jag har aldrig vägt mer i mitt liv än jag gör nu.
Jag vill bli mindre, men det är svårt. Det har alltid varit svårt att gå ner i vikt för mig.
Jag inser med mitt förstånd att jag "nyss" fött barn och behöver ge min kropp lite tid. Jag har fortfarande ont i kroppen efter graviditeten, samt av andra orsaker, men det bidrar ju bara till den nedåtgående spiralen.
Mina fötter, knän, vader, höfter, rygg, axlar och armar värker konstant.
Jag vet att det hjälper med varsam motion. Som ensamstående mamma är det svårt att hinna med detta, och när jg väl rör på mig får jag mer ont och blir typ soffliggande en dag efter det.
Jag vill inte äta mycket, men på sistone har det varit åt helvete för mycket hämtmat.
Jag ska dubbla min dos av örtpreparat och se om det ger någon påtaglig effekt.
Min kropp känns tung och otymptlig, jag vill inte vara så.
Direkt relaterat till detta vill jag bli snyggare. Jag tycker inte att jag ser bra ut i den här storleken, och jag har... träffat, börjat prata med någon... som jag gärna skulle vilja vara snygg för, så att säga.
En helt fantastisk person, som jag länge varit intresserad av på avstånd, men som jag aldrig trodde skulle kunna ha något intresse av mig.
Just nu känns det förvisso som om ingen i hela världen skulle kunna ha något intresse av mig, trots at jag vet att det finns fetare, fulare och mer trögtänkta muppar än jag som endå lyckas hitta kärleken.
Jag fick ett långt mail av denna undrbara man här om dagen, som fick mitt hjärta att slå extra slag i många timmar. Jag var tvungen att stabilisera mig själv med ett par glas vin och kedjerökning under tiden som vi chattade, vilket vi gjorde i flera timmar.
Han vill träffa mig, är intresserad osv, vi har redan pratat om när och hur vi ska kunna ses.
Fullt upp ett par veckor fram över nu, men efter det hoppas jag att detta ska kunna bli möjligt...
Denna vecka är det Katrineholmsveckan med alla dess jippon, nästa vecka ska Diana få vara på dagläger på 4h- då lär jag ju få motion om inte annat, eftersom det ska lämnas och hämtas varje dag. Bra omställningsvecka inför skolstarten dock, som är den 22/8, dvs veckan efter nästa.
Vid månadsskiftet är det tre dagars fest, ska bli fantastiskt roligt att åter besöka Huset Som Gud Glömde, inte minst för att tidigare nämnda snygging kommer att befinna sig där...
Efter det är det vardag ett tag, vad jag vet. Ska försöka komma igån ordentligt då, som jag skulle ha gjort i våras, med att följa Diana till skolan och sen fortsätta gå en timma eller två på morgonen. Jag får dopa mig med koffein, värktabletter och örtpreparat så jag orkar.
Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om hur mkt känslor den här personen jag talar om sätter i snurrning i min kropp, men jag är rädd att jag skrämmer bort honom, eftersom han har sagt att han tänker läsa min blogg.
Jag kan nöja mig med att säga att det känns, och det känns mycket, och det känns bra, och det känns... annorlunda, på ett bra sätt. Jag tror inte att han är varken transa, sprutnarkoman, psykopat, manodepressiv eller något i den stilen. Han är smart och rolig, snygg, snäll, intressant... ja, som sagt... ska inte säga för mycket. Tänker på honom massor.
Jag beslutade mig för att nämna detta till min mamma, som var här förut och hejade på Diana samt tog hand om Adrian medans vi var och käkade.
Min mamma är tveklöst världens bästa mamma. Vi kan prata om det mesta.
Dock finns det en sak som alltid varit djävligt svår att prata med henne om, nämligen mitt kärleksliv.
Jag vet inte om hon fått för sig att "ingenting duger åt min dotter" eller vad det är för problem, men något är det. Jag önskar varje gång jag nämner något åt det hållet att hon ska kunna säga "Så länge du är glad så duger det åt mig", eller till och med "Vad roligt för dig att du träffat någon, jag hoppas att det går bra!"
Jag borde ha lärt mig vid det här laget att det bästa jag kan hoppas på är att hon inte säger något negativt.
Denna gång blev hennes ansikte väldigt avsiktligt och ansträngt uttryckslöst, och hon hasplade ur sig något i stil med att "jag kan ju inte säga någonting än, eftersom jag inget vet om honom".
Jag skulle önska att hon i detta som i allt annat kunde lita på mitt omdöme, eller iaf ge det en chans..
Jag blir så jävla ledsen varje gång det här händer, och ofta tar det liksom udden av den där fnittriga, bubblande känslan man får när man fattat tycke för någon och får respons.
Jag kopplade inte riktigt först varför jag var så rastlös när ungarna hade somnat, men det var väl först då jag fick tid att låta besvikelsen liksom sjunka in.
När jag väl kom på det blev jag ledsen, och hade ingen lust med nånting längre.
Ska väl snart försöka sova, så jag orkar med att vara mamma imorn.
Hoppas på drömmar om oanständigheter och närhet, jag längtar sjukt mycket efter hudkontakt.
