Naftalin the Welderine

Sen förra inlägget har jag inte träffat A och knappt pratat med honom. Han har inte varit aktiv på messenger på två dagar, svarar inte på sms och skriver inget på Facebook. 

Jag väntar och väntar, men börjar faktiskt tröttna på det. Jag tappar intresset. Vad är det för mening med att vara nyförälskad om man inte får leva ut det? Kasta kärlek i tomma intet dränerar den fort.

En liten,  liten tagg sitter i mitt inre, något som vore hemskt men ändå "bra" eftersom det skulle betyda att han faktiskt visst bryr sig; om det hänt något som gör att han är okontaktbar. Om han ligger på sjukan eller nåt, liksom.

Jag känner ingen av hans vänner, så jag kan inte fråga någon.

Ah... nog om honom.

Hade G här i några dagar, han är så underbar att jag har svårt att finna ord. Han lyssnar och leker och smakar och smeker, han skrattar och ler. 

Ikväll eller imorgon kommer han igen, vi ska kolla klart på Game of thrones s05, och bara vara. Äta god mat, ha bra sex, gosa med lillen osv.

Innan dess borde jag städa lite. Bläh...

Tänk att det kan vara så lika men ändå så olika.

Den senaste 1,5 veckan har varit galet intensiv.  

På dåsidan, en gammal jobbarkompis jag knappt pratat med på tio år.

På nusidan, en  ny relation,  olik från de andra men ändå en sexuell/kärleksfull sådan.

Min nya kärleksvän är i grunden monogam,  men har gått in i detta fullt medveten om  hur jag funkar. 

Efter några dagars umgänge saknar jag mina andra älsklingar likväl som honom, de är så olika och tilltalar olika aspekter av mig. 

 

Min fina, trygga G- I'd be lost without you.  Endast med den trygghet jag känner med dig kan jag vara helt galen. I love you dearly. 

 

Min stolte, forumskrigande C- din hjärna är så sjukt sexig, ditt stöd och dina inputs  i mina debatter om allt från veganism till bröstvårtor gör mig säkrare på min sak, stärker mig och inspirerar mig.

 

Min sexiga rocker, P- så underbart okomplicerat och märkligt kompatibelt trots stora olikheter.

 

Min rara A- kan drunkna i dina ögon , du får mitt hjärta att hoppa till och min kropp att darra.

 

 

Saknar er alla massor...

Åker ut på landet ett par dagar och kommer att vara svår att få tag på.

Om det är livsviktigt finns jag på 015571580- fråga efter Svetsarinnan. 😉

Jag har inte skrämt bort honom. Han skrev till mig. Vi har chattat idag också. Han pratar om att komma hit, och jag blur skiträdd att det ska bli som igår. Vill ha honom så kroppen skriker och hjärtat håller på att spricka.

Fattar inte vad dom händer, helt jävla plötsligt blir man som en tonåring.

.. vad gör han  med mig?

Idag har jag en ganska färgstark outfit på mig, för att matcha mitt lila/svarta/gula hår.

Knästrumpor med neonfärger, kort kjol, en neongul top, rosa pilotbrillor.

När jag cyklade till dagis med Adrian åkte vi förbi en man i 45-50-års åldern som var ute med sin hund. Han såg ut som en vanlig snubbe; ärmlös, vit tisha, knälånga jeansshorts, solglasögon, solbränd, lite kagge. En ganska slätstruken och vanlig kille, utseendemässigt.

När vi cyklade förbi honom så klämde han ur sig ett "Åh fy faan!" med en röst som dröp så mycket av förakt att jag hajade till och tillräckligt högt för att jag skulle höra det.

Jag fattar inte vad det är för fel på folk. Jag blev så jävla ledsen, fast jag lärt mig att inte ta åt mig av va d folk säger... men när jag får det sådär rätt i nyllet brister mina mentala sköldar. Jag vill fan inte visa mig ute idag men måste ner till Arbetsförmedlingen om en timma. Behöver pepp,

 

Lyckligtvis är allta inte lika instängda i sina tråkiga normer, Jag har svårt att ta emot komplimanger för det mesta, känner mig oftast mest illa till mods... utom när det kommer från barn.

Barn som är så unga att de inte lärt sig att ljuga ännu, inte har några dolda motiv eller säger saker av artighet.

Ett av barnen på Adrians dagis kom ut när jag höll på att ta på mig skorna och gå, och sa: "Jag tycker du är jättefin! Dina strumpor är jättefina! Jag har sett dig!"

Det tog udden av mitt självförakt lite, men fortfarande känner jag ångesten ligga på lur och ropa på mina demoner.

Kanske är jag lite extra emotionell just nu, så att detta är tillfälligt. Jag hoppas det.

Har tänkt konstant på en person nu i flera dagar och är livrädd för vad han får mig att känna.

Jag får väl hoppas att det försvinner det också?

 

Jag hade hoppats att han skulle skriva till mig när han vaknade idag, eftersom jag drack ett par öl igår och skrev ungefär tusen chattmeddelanden fyllda av emotionellt svammel igår.

Kanske har jag skrämt bort honom nu, vad vet jag. Vore ju just my luck.