Idag har jag en ganska färgstark outfit på mig, för att matcha mitt lila/svarta/gula hår.

Knästrumpor med neonfärger, kort kjol, en neongul top, rosa pilotbrillor.

När jag cyklade till dagis med Adrian åkte vi förbi en man i 45-50-års åldern som var ute med sin hund. Han såg ut som en vanlig snubbe; ärmlös, vit tisha, knälånga jeansshorts, solglasögon, solbränd, lite kagge. En ganska slätstruken och vanlig kille, utseendemässigt.

När vi cyklade förbi honom så klämde han ur sig ett "Åh fy faan!" med en röst som dröp så mycket av förakt att jag hajade till och tillräckligt högt för att jag skulle höra det.

Jag fattar inte vad det är för fel på folk. Jag blev så jävla ledsen, fast jag lärt mig att inte ta åt mig av va d folk säger... men när jag får det sådär rätt i nyllet brister mina mentala sköldar. Jag vill fan inte visa mig ute idag men måste ner till Arbetsförmedlingen om en timma. Behöver pepp,

 

Lyckligtvis är allta inte lika instängda i sina tråkiga normer, Jag har svårt att ta emot komplimanger för det mesta, känner mig oftast mest illa till mods... utom när det kommer från barn.

Barn som är så unga att de inte lärt sig att ljuga ännu, inte har några dolda motiv eller säger saker av artighet.

Ett av barnen på Adrians dagis kom ut när jag höll på att ta på mig skorna och gå, och sa: "Jag tycker du är jättefin! Dina strumpor är jättefina! Jag har sett dig!"

Det tog udden av mitt självförakt lite, men fortfarande känner jag ångesten ligga på lur och ropa på mina demoner.

Kanske är jag lite extra emotionell just nu, så att detta är tillfälligt. Jag hoppas det.

Har tänkt konstant på en person nu i flera dagar och är livrädd för vad han får mig att känna.

Jag får väl hoppas att det försvinner det också?

 

Jag hade hoppats att han skulle skriva till mig när han vaknade idag, eftersom jag drack ett par öl igår och skrev ungefär tusen chattmeddelanden fyllda av emotionellt svammel igår.

Kanske har jag skrämt bort honom nu, vad vet jag. Vore ju just my luck.