Jag är lite svårstartad jut nu, för jag vet inte riktigt vart jag ska börja med det här inlägget.
Kan vara bra att skriva det dock, för att få lite ordning i min skalle, vilken just nu innehåller väldigt mycket tankar.
När jag väl kommer igång blir det nog ett långt inlägg.

So... where to begin?

Jag kan ju börja med en sak som stör mig väldigt mycket just nu, och att det stör mig är i sig väldigt störande.
jag försöker leva som jag lär. Jag tycker inte att det spelar någon roll om man är svart eller vit, lång eller kort, tjock eller smal... osv. Fast där falerar det ju på en gång. Jag tycker inte om att vara tjock. jag tycker inte om att se mig i spegeln, jag tycker inte om att klä på mig, jag tycker inte om att folk över huvud taget ser mig. Jag tycker inte om att köpa nya kläder, för ingenting sitter som det ska. Jag är inte van vid att vara såhär pluffsig. Jag har aldrig vägt mer i mitt liv än jag gör nu.
Jag vill bli mindre, men det är svårt. Det har alltid varit svårt att gå ner i vikt för mig.
Jag inser med mitt förstånd att jag "nyss" fött barn och behöver ge min kropp lite tid. Jag har fortfarande ont i kroppen efter graviditeten, samt av andra orsaker, men det bidrar ju bara till den nedåtgående spiralen.
Mina fötter, knän, vader, höfter, rygg, axlar och armar värker konstant.
Jag vet att det hjälper med varsam motion. Som ensamstående mamma är det svårt att hinna med detta, och när jg väl rör på mig får jag mer ont och blir typ soffliggande en dag efter det.
Jag vill inte äta mycket, men på sistone har det varit åt helvete för mycket hämtmat.
Jag ska dubbla min dos av örtpreparat och se om det ger någon påtaglig effekt.
Min kropp känns tung och otymptlig, jag vill inte vara så.

Direkt relaterat till detta vill jag bli snyggare. Jag tycker inte att jag ser bra ut i den här storleken, och jag har... träffat, börjat prata med någon... som jag gärna skulle vilja vara snygg för, så att säga.
En helt fantastisk person, som jag länge varit intresserad av på avstånd, men som jag aldrig trodde skulle kunna ha något intresse av mig.
Just nu känns det förvisso som om ingen i hela världen skulle kunna ha något intresse av mig, trots at jag vet att det finns fetare, fulare och mer trögtänkta muppar än jag som endå lyckas hitta kärleken.
Jag fick ett långt mail av denna undrbara man här om dagen, som fick mitt hjärta att slå extra slag i många timmar. Jag var tvungen att stabilisera mig själv med ett par glas vin och kedjerökning under tiden som vi chattade, vilket vi gjorde i flera timmar.
Han vill träffa mig, är intresserad osv, vi har redan pratat om när och hur vi ska kunna ses.
Fullt upp ett par veckor fram över nu, men efter det hoppas jag att detta ska kunna bli möjligt...
Denna vecka är det Katrineholmsveckan med alla dess jippon, nästa vecka ska Diana få vara på dagläger på 4h- då lär jag ju få motion om inte annat, eftersom det ska lämnas och hämtas varje dag. Bra omställningsvecka inför skolstarten dock, som är den 22/8, dvs veckan efter nästa.
Vid månadsskiftet är det tre dagars fest, ska bli fantastiskt roligt att åter besöka Huset Som Gud Glömde, inte minst för att tidigare nämnda snygging kommer att befinna sig där...
Efter det är det vardag ett tag, vad jag vet. Ska försöka komma igån ordentligt då, som jag skulle ha gjort i våras, med att följa Diana till skolan och sen fortsätta gå en timma eller två på morgonen. Jag får dopa mig med koffein, värktabletter och örtpreparat så jag orkar.

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om hur mkt känslor den här personen jag talar om sätter i snurrning i min kropp, men jag är rädd att jag skrämmer bort honom, eftersom han har sagt att han tänker läsa min blogg.
Jag kan nöja mig med att säga att det känns, och det känns mycket, och det känns bra, och det känns... annorlunda, på ett bra sätt. Jag tror inte att han är varken transa, sprutnarkoman, psykopat, manodepressiv eller något i den stilen. Han är smart och rolig, snygg, snäll, intressant... ja, som sagt... ska inte säga för mycket. Tänker på honom massor.

Jag beslutade mig för att nämna detta till min mamma, som var här förut och hejade på Diana samt tog hand om Adrian medans vi var och käkade.
Min mamma är tveklöst världens bästa mamma. Vi kan prata om det mesta.
Dock finns det en sak som alltid varit djävligt svår att prata med henne om, nämligen mitt kärleksliv.
Jag vet inte om hon fått för sig att "ingenting duger åt min dotter" eller vad det är för problem, men något är det. Jag önskar varje gång jag nämner något åt det hållet att hon ska kunna säga "Så länge du är glad så duger det åt mig", eller till och med "Vad roligt för dig att du träffat någon, jag hoppas att det går bra!"
Jag borde ha lärt mig vid det här laget att det bästa jag kan hoppas på är att hon inte säger något negativt.
Denna gång blev hennes ansikte väldigt avsiktligt och ansträngt uttryckslöst, och hon hasplade ur sig något i stil med att "jag kan ju inte säga någonting än, eftersom jag inget vet om honom".
Jag skulle önska att hon i detta som i allt annat kunde lita på mitt omdöme, eller iaf ge det en chans..
Jag blir så jävla ledsen varje gång det här händer, och ofta tar det liksom udden av den där fnittriga, bubblande känslan man får när man fattat tycke för någon och får respons.

Jag kopplade inte riktigt först varför jag var så rastlös när ungarna hade somnat, men det var väl först då jag fick tid att låta besvikelsen liksom sjunka in.
När jag väl kom på det blev jag ledsen, och hade ingen lust med nånting längre.

Ska väl snart försöka sova, så jag orkar med att vara mamma imorn.
Hoppas på drömmar om oanständigheter och närhet, jag längtar sjukt mycket efter hudkontakt.