Idag hände något, som jag väntat länge på.

Jag såg någon som jag inte sett på... Ja jag vet inte, två år kanske? Kan vara mer.

Kände som vanligt igen honom ögonblickligen, och instinktivt vände jag bort blicken, gick snabbt där ifrån. Min hjärna började likt en gammal hackig skiva spela sina slitna litanior, och jag stålsatte mig inför den själajämmer och hjärtesorg som komma skulle.

Den kom inte.
Det gjorde inte ont längre.
Jag är inte arg längre.
Jag är inte ledsen längre.

En ljus har letat sig in mellan virket i den kista jag gömt mitt hjärta i, och skingrat mörkret.

Vågar man hoppas?
Vågar man tro?
Vågar man våga?

Med ett fundersamt léende på läpparna, senaste veckans långa konversationer i färskt minne och en hord av fjärilar i mitt inre kan jag konstatera att ja, det vågar man.
Jag bävar inför prospektet att bli maktlöst förlorad i något, men aldrig, aldrig mer på ett sådant oerhört destruktivt sätt som med Robin.
Där det förut fanns mörker finns nu ljus.
Vad som innan var halvdassigt och motsträvigt är nu omfångsrikt och ymnigt.
Nu råder väntans tider. Dagarna mellan nu och sedan får gärna flyga förbi i ansenlig takt.