Ibland är jag allmänt hatisk och grinig.
Lämna mig ifred, jävla människor!

I natt var det extremt svårt att somna, slumrade till en stund strax innan det var dags att mata bebis.
Matade, gosade, lekte och kelade en stund, somnade sen en stund med Adrian brevid mig.
När jag vaknade hade folk jag inte ens känner försökt få tag på mig flera gånger, leave me the fuck alone!

Klev ur sängen, blodet rann längs benen. Jag hade lyckats förtränga precis hur mkt jag blöder, dvs extremt mycket.
Fick mellanlanda i köket och slita åt mig en pappersbit för att hindra några av rännilarna innan de letade sig ner under fötterna och till golvet, gick redan med fötterna snett lyfta inåt.
In på toa, inser att det bara är att kasta sig i duschen, blod överallt.
Fixar med värktabletter, kaffe, örtpiller, koffeintabletter.
Fortfarande så trött att det svider i ögonen.

Andra människor, som jag KÄNNER, är också jävligt störande.
Fucks sake, man måste inte alltid säga något.

*häver i mig av kaffet*




Det finns dock en motvikt.
Mitt inre pratar klickspråket, allting bara stämmer. Visste inte att det kunde vara så, att varenda liten detalj kunde vara bra från början.
Jag höll på att bli galen av tanken på att vi inte skulle ses förns i månadsskiftet, så jag bjöd hit honom på torsdag.
Han tackade ja, och nu är det bara 53 timmar tills vi ses.
Tänker på honom ständigt.

<3