Dessa små människor.  De där pyttesmå.  De gör mig ibland alldeles gråtmild.

En av mina små människor är snorig och hostig igen.

Jobbigt på nätterna, men på  dagarna är han lika pigg och glad som vanligt. 

Min andra lilla människa är inte så liten längre.  De senaste åren har gått så otroligt snabbt, och plötsligt är det två siffror i hennes ålder.

Min tredje lilla människa hann aldrig bli en människa.

Tänker på mitt missfall då och då, hur mitt liv skulle sett ut om det hade blivit en fullgången graviditet. 

Bäst att inte spekulera i sånt, men ändå kommer det lite melankoliska tankar emellanåt. 

Pratade med en gravid vän idag, som nu är sjukskriven. Det höll på att gå åt pipsvängen för henne... men det gjorde det inte.

Blev mkt lättad att höra det.

Vill inte önska någon en sådan upplevelse, och då var min ganska lindrig.

Har alltid haft svårt att förlika mig med aborter, och efter min spontana sådana ännu svårare. 

Trots det fick jag följa en vän till en sådan en gång.

Av hänsyn till hennes privatliv kan jag inte skriva vad det beror på,  men just denna abort var för mig väldigt känsloladdad. 

 

Ah, emo, emo...