Herr Brandendorff
Dåså.
För er som inte har den fantastiska äran och det enorma nöjet att följa mitt liv och leverne på Facebook; så ska jag inleda med bakgrundshistorien dom föranledde detta inlägg:
Jag lade upp följande bild på FB för en stund sedan;
...och fick förutom ett par små gulliga kommemtarer en fråga från en relativt ny bekanskap som ville veta om jag kunde förse min lilla diskreta prydnad på mitt likaledes diskreta hår med en motor, och på det viset få den att snurra.
Här kommer vi då till mitt svar.
För det första:
Det skulle föra tankarna till den där vidriga figuren som bor på ett tak. (När jag ser honom kan jag relatera till herr Betnérs förslag om att skända hans skapares lik...)
För det andra:
Då nämnda prydnad inte sitter löst för sig själv, utan är den synliga delen av
en tunn, skir (enhörningsryttarskir, fast i fel färg) sjal som jag vid tillfället i fråga hade knutit runt mitt huvud, så skulle en sådan anordning resultera i att det skira (men starka) materialet skulle dras åt likt en strypsnara runt min huvudknopp, med påföljd att mitt hår skulle fastna och så småningom slitas av min skalp.
(Jag har provat att slita mitt hår, och det gör ontsomfanium.)
För det tredje:
En sådan anordning skulle tveklöst dra blickarna till sig, dock inte på grund av att folk ville beskåda min lekamen då den iklädd något slampigt fodral sökte synas på köttmarknaden och om möjligt införskaffa en
älskare, i syfte att avgöra om detta skulle kunna vara en möjlig utgång av kvällen; utan snarare för att beskåda ett spektakel som för tankarna till någon slags gråtande clown ( vid det laget skulle jag gråta av smärtan framkallad av uppryckta hårrötter), endast tragisk och inte ett dugg rolig.
Så... nej.
KOMMENTARER
Trackback
